Ju längre vi höll på insåg vi att rädsla är något vi alla bär på. Den kan vara tydlig eller bara finnas som en känsla svår att sätta ord på. Och det är mänskligt. Vi delar den över generationer, livssituationer och gränser. I det finns också något tröstande. Vi är inte är ensamma om våra känslor, vare sig de är stora eller små.

Påskens berättelse talar rakt in i dessa erfarenheter vi alla känner igen på något sätt. Också Jesu vänner var rädda. De försökte fly från lidandet, de gömde sig och låste dörrar. De insåg med tiden att lidande, motgångar och död är en del av livet. Långfredagens upplevelser blev för dem en dag då rädslan kändes mycket påtaglig.

Rädslan försvinner inte genom att vi försöker sopa undan det som skrämmer oss och gör oss rädda. Det går inte. ”Var inte rädd!” betyder inte att rädslan ska förnekas. Det betyder inte heller att vi måste vara starka eller osårbara. För vem av oss är nu stark i alla sammanhang? Alla är vi svaga och rädda i något hänseende. Som människor är vi sårbara bakom våra sköldar och ytor. Det är därför vi behöver varandra.

Var inte rädd! Graven är tom. Kristus har uppstått. Livet vann, trots allt. Jesus uppmanade sina vänner att inte vara rädda. De orden gav dem mod. Även om de fortfarande kände rädsla, vågade de ta nya steg framåt och se en strimma av hopp. De fick upptäcka att mod är att våga göra och handla även om man samtidigt känner sig rädd och osäker.

Vi får känna igen oss i Jesu vänner. Det finns hopp och nya möjligheter också för oss. Vi behöver inte låta rädslorna hindra oss. Vi tar ett steg, även om knäna skakar. Vi sträcker ut en hand, fast vi inte vet hur den kommer att tas emot. Vi fortsätter hoppas, även när framtiden känns oklar. Vi väljer att tro på förlåtelse, upprättelse och en ny möjlighet också då när det blev fel och inte gick så som vi hade tänkt. Vi tar itu med en ny dag och förtröstar på att det goda kan ske. Och vi anar att döden inte är slutet på allt.

Vi behöver påskens ljus och glada budskap. Inte som en flykt från verkligheten, utan som en kraft att stå kvar och möta den. Uppståndelsens ljus lyser också över vår tid – över våra rädslor, vår oro, vår längtan efter mening och fred. Det är ett ljus som lyser, trots allt. Mörkret och rädslan får inte sista ordet. Kristus är uppstånden!

Glad påsk!

Bo-Göran Åstrand

biskop i Borgå stift

Eräänä päivänä, kun Timo avasi postilaatikon, sieltä löytyi odottamaton kirjekuori. Uteliaana hän avasi sen ja löysi kirjeen, jonka sisältö pysäytti. Kirjoittaja oli pannut merkille Timon kotitalon lähellä olevan pienen lyhdyn ja halusi kiittää Timoa siitä, että lyhty syttyi joka ilta. Sanat lämmittivät: Joku iloitsi pimeässä palavasta ja toivoa antavasta lyhdystä.

Ajatella, että valon sytyttäminen maailmaan voi merkitä niin paljon. Pieni lyhty ei muuta koko maisemaa mutta se viestii, että täällä on valoa. Täällä on joku, joka välittää. Ehkä se on juuri sitä, mitä me tarvitsemme adventin aikaan – pieniä merkkejä ja valonpilkahduksia muistuttamaan, ettei pimeydelle haluta antaa viimeistä sanaa.

Monessa kodissa adventtikynttilät ja kauniit koristeet välkehtivät paraikaa. Täällä piispantalossa ripustamme ikkunaan uskon, toivon ja rakkauden symbolit tuomiokirkon torin suuntaan. Valo ei kuitenkaan tarkoita pelkkiä tähtiä ikkunoissa tai kynttilöitä pöydillämme. Voimme sytyttää valoja toisille sanoillamme ja teoillamme. Ystävällinen sana, huomaavainen teko, puhelinsoitto tai vierailu yksinäisen luona, hetki aikaa pysähtyä ja kuunnella – ne ovat kuin pieniä lyhtyjä. Ne viestittävät: Sinut nähdään. Sinä olet tärkeä. Et ole yksin. Minä välitän.

Joulun sanoma on, että Jumala itse sytyttää valon maailmaamme. Valo saapuu seimen lapsena, toivona, joka syntyy keskelle toivottomalta tuntuvaa. Jeesus Kristus tuo viestin, että Jumala on kanssamme elämän kaikissa vaiheissa. Jumalan rakkaus riittää, ja saamme uskoa olevamme arvokkaita ja tärkeitä Jumalan silmissä. Hänen, jota rakastetaan, ei tarvitse täyttää kaikkia vaatimuksia ja odotuksia. Ei edes jouluna. Sillä Jumalan rakkaus tuo mukanaan rauhan ja armon.

Valon ei aina tarvitse olla suuri ja häikäisevä – joskus se on pelkkä lyhty tien varressa. Mutta se riittää näyttämään, ettei kaikki ole yhtä pimeyttä. Sanoillamme ja teoillamme voimme antaa uutta rohkeutta ja toivoa. Jollekin juuri sinun valosi voi olla se, mikä auttaa jaksamaan seuraavan askeleen ja uskomaan huomiseen. Sen ihmeellisempää sen ei tarvitse olla – vaikka se samalla on suurta ja merkityksellistä.

Muistakaamme siis sytyttää valoja lähimmäistemme tielle ja valaista siellä missä voimme. Silloin maailmasta voi tulla hieman valoisampi paikka elää, ja toivo paremmasta tulevaisuudesta voi kasvaa.

Toivotan sinulle siunattua ja rauhallista joulua!

Bo-Göran Åstrand

Porvoon hiippakunnan piispa

Kom ihåg att tända lyktan!

När vinterns mörker sänker sig över vägarna, brukar diakonen Timo tända en lykta och ställa den nere vid avtaget till huset. Det känns bra, sade han en gång. Men hans familj förstod inte riktigt varför. Varför skulle det varje kväll behövas en lykta vid vägen?

En dag när Timo öppnade postlådan låg där ett oväntat kuvert. Nyfiken sprättade han upp det och fann ett brev som fick honom att stanna upp. Brevskrivaren hade lagt märke till den lilla lyktan vid Timos hus och ville tacka honom för att han tände den varje kväll. Orden värmde: någon var glad för att en lykta sken i mörkret och gav hopp.

Tänk att det kan betyda så mycket att någon tänder ett ljus här i världen. Den lilla lyktan förändrar inte hela landskapet, men den säger: Här finns ljus. Här finns någon som bryr sig. Och kanske är det just det vi behöver i adventstid – små tecken och ljuspunkter som påminner oss om att mörkret inte har sista ordet.

I många hem lyser adventsljus och vackra dekorationer som bäst. Här i biskopsgården hänger vi upp symbolerna tro, hopp och kärlek i fönstret mot domkyrkans torg. Men ljus handlar inte bara om stjärnor i fönstren eller om ljus på våra bord. Vi kan tända ljus för varandra genom det vi säger och gör. Ett vänligt ord, en omtänksam handling, ett telefonsamtal eller ett besök till någon som är ensam, tid att stanna upp och lyssna – det är som små lyktor. De säger: Du är sedd. Du är viktig. Du är inte ensam. Jag bryr mig.

Julens budskap är att Gud själv tänder ett ljus i vår värld. Ett barn i en krubba, ett hopp som föds mitt i det som verkar hopplöst. Jesus Kristus kommer med budskapet om att Gud är med oss i livets alla lägen. Guds kärlek räcker till och vi får tro att vi är dyrbara och värdefulla i Guds ögon. Och den som är älskad behöver inte leva upp till alla krav och förväntningar. Inte ens till jul. För Guds kärlek kommer med frid och barmhärtighet.

Ljuset behöver inte alltid vara stort och bländande – ibland är det bara en lykta vid en vägkant. Men det räcker för att visa att mörkret inte är allt. Genom våra ord och handlingar kan vi ge nytt mod och hopp. För någon kan just ditt ljus vara det som gör att en medmänniska orkar ta nästa steg och tro på morgondagen. Märkvärdigare än så behöver det inte vara. Och samtidigt så stort och betydelsefullt.

Så låt oss tillsammans komma ihåg att tända ljus vid människors väg och lysa upp där vi kan. Då kan världen bli en lite ljusare plats att leva på och hoppet om en bättre framtid växa.

Jag önskar dig en välsignad och fridfull jul!

Bo-Göran Åstrand
biskop i Borgå stift

Vi som ibland brukar vara rädda, oroliga och bekymrade vet hur det känns. Det är som om mörkret skulle krypa in i själen och kroppen. Vägen framåt liksom försvinner ur sikte. Tankarna gnager och skaver. Oron och bekymren gör att dagen kan kännas tung redan från morgonen.

I påskens stora berättelse finns också rädsla, ensamhet, ångest och tårar. Den kristna tron har aldrig nöjt sig med att ta lätt på livets utmaningar och svårigheter. Jesus ger inga enkla, quick-fix lösningar som idag känns bra för att i morgon vara som bortblåsta. Jesus själv kände sig rädd inför lidandet och oroade sig djupt inför vad nästa dag skulle föra med sig. Hans mor Maria grät då han var död. Lärjungarna tappade i ett skede både tron, hoppet och kärleken. De var svaga och svek sina löften.

Så det finns rum för oss också i den berättelsen. Och jag hittar min egen plats. För här sitter människor som älskar, tror, tvivlar och misslyckas kring bordet tillsammans med Jesus. Det är sådana han vill ha med sig. Han verkar trivas med dem som möter mörka stunder i livet. Han bokstavligen dras till dem som inte är perfekta människor. Det är väl just därför de och vi har fått en alldeles egen plats vid bordet.

Ni ska hjälpa varandra, förklarade Jesus. Inte härska, inte strida utan tjäna. Älska varandra så som jag älskar er, uppmanade han. Jag ger ett exempel, sade han, tog lite vatten, böjde sig ned och tvättade lärjungarnas dammiga fötter.  Det gjorde stort intryck. Så här gör bara den som verkligen bryr sig. Ni måste hålla ihop och vara ett för att stå emot mörkret sade Jesus. Då kommer människorna att tro på mig och att jag är världens ljus.

Dagar då det känns mörkt i livet och i världen ser vi tydligt att vi behöver varandra. Innerst inne är vi rätt sårbara och i behov av varandra. Det är mänskligt. Det skämdes inte heller Jesus för. Han behövde sina lärjungar då han mötte mörkret och lidandet. Han ville ha dem nära sig för hans själ var bedrövad. ”Stanna här och vaka med mig” bad han. Jesus vet hur det är att möta mörkret och svårigheterna.

I mötet med döden såg det verkligen mörkt ut. Blev det ändå så att mörkret fick sista ordet? ”Har ni ingen fisk?” frågade den uppståndne Jesus av lärjungarna då han mötte dem på stranden. Förvåningen var stor och överraskningen total. Som när en ljusstråle plötsligt söker sig in i mörkret. Då är inte mörkret mörkt längre. Det finns en morgondag därför att Guds kärlek får sista ordet.

Med önskan om en stråle av ljus och hopp i påsktider

Biskop Bo-Göran

Plötsligt bara hände det. Jag hade kommit in på domkapitelsgården här i Borgå. Jag hade bråttom med en arbetsuppgift och det hade börjat skymma. Den korta biten av stenläggning på gården hade blivit glashal. Jag snubblade och föll raklång med ansiktet mot marken. Det blev svart. Sedan kom jag till mig och märkte att blodet rann i ansiktet och på händerna. Jag insåg att jag måste få hjälp. Min fru Karin, som nyss kokat julgröten och den väntande akuten fick ta hand om mig.

Nu, några år senare, är jag tacksam för alla som hjälpte mig. Att en trasig näsa och ett skråmigt ansikte ändå kunde bli så helt. Omtänksamhet och vänliga ord påskyndade läkningen och höll upp mitt humör. Allt fick läka medan jag gick omkring med corona-ansiktsmasken som kom väl till pass. Visst finns det ännu ärr och sneda linjer, men jag är hel.

Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Jag inser lite mer av vad det gamla ordspråket vill säga. Det hjälper inte att gräma sig över en hal väg sedan man fallit. Osäkra och dystra tider blir inte bättre av djupt klagande. Ilska och frustration tänder heller inga ljuspunkter. Tunga tankar blir inte lättare för att någon påpekar att det finns de som har det värre.

Vi och vår värld behöver människor som tänder ljus. Ett vänligt ord, en utsträckt hand till hjälp, en varm blick, ett leende eller någon som lyssnar kan göra stor skillnad. Mörkret liksom viker undan och ljuset bryter in. Ett fruset hjärta kan bli varmt igen. Trasigt kan bli helt. Människor som tänder ljus i stället för att så mycket grämas över mörkret ger hopp i mitt liv och i vår värld.

Julnatten då Jesus föddes kom ljuset in i världen. Gud är här. Ljuset lyser och mörkret måste vika undan. Så hur djupt mörkret än skulle kunna kännas finns där en strimma av ljus. Guds närvaro, kärlek och barmhärtighet kan inte besegras av mörkret. Vi är aldrig helt ensamma. Gud är med oss alla. Guds ljus värmer oss och en trasig värld. Guds ljus är kärleksfullt, evigt och starkt.

Vi behöver inte förbanna mörkret. Värmda av Guds ljus får vi tända ljus för varandra och i världen. Våra ljus är små, men tillsammans kan vi lysa starkare. Det är därför som goda handlingar, hjälpande händer, omtänksamhet, närvaro och uppmuntrande ord är stort. Större än mörkret. Ju fler tända ljus, desto klarare lyser hoppet och tron på en morgondag.

Jag önskar dig en välsignad och fridfull jul,

biskop Bo-Göran

I maj detta år publicerades ”Ungdomsbarometern 2023”. Ungdomsbarometern är en årlig enkätundersökning som sedan 1994 undersöker värderingar och attityder bland unga i Finland i åldern 15–29 år. Varje år har ungdomsbarometern ett nytt tema. Den nyaste ungdomsbarometern riktar in sig på livsåskådning och religion. Det här är frågeställningar som inte lyfts fram på närmare två decennier.

Resultaten i ungdomsbarometern överraskar på flera sätt. Bland de unga anser 86% att alla har rätt att tala om sin livsåskådning. Därtill anser 63% av de unga att de borde få stöd att bilda sin egen livsåskådning. De unga anser också att såväl studerande som lärare får uttrycka sin livsåskådning i tal och genom att använda religiösa symboler till exempel i smycken och på kläder.

För de av oss som vuxit upp i ett samhälle där religionen i hög grad betraktas höra till det privata området, är det frapperande att ta del av resultaten. Författaren Merete Mazzarella skriver i sin bok ”Nånting på andra sidan” att frågan om religionen är besvärande, om inte rentav tabu, för många i det lutherska sekulariserade samhället i Norden. Hon säger att ”Gud blev pinsam därför att han tedde sig ovetenskaplig och det i en tid då tron på vetenskapen – naturvetenskapen – som mänsklighetens befriare stod högt i kurs”.

Det har inte hört till att diskutera religion och livsåskådning ens i den privata sfären. Som finlandssvensk har jag fått en uppfostran som säger mig att religion och politik ska man inte diskutera vid fester och släktsamlingar. ”Då blir det bara dålig stämning” sade en vän till mig. Samma sak gäller kafferummet på arbetsplatsen eller på mera öppna arenor i offentligheten.

En tabupräglad attityd till religionen som fenomen bidrar sannolikt också till en avvisande hållning till alla religioner. Den kan ta sig uttryck i en fientlig inställning till närvaron av främmande, religiösa symboler och uttrycksformer i det offentliga rummet. En sådan attityd kombinerad med en bristande religiös läskunnighet bidrar inte till mångfald och tolerans.

Av allt att döma är en förändring på kommande med den unga generationen. Ungdomsbarometern ger tydligt vid handen att livsåskådning och religion inte är något främmande för dem. En stor majoritet anser att de egna och andras val och därmed mångfalden behöver få komma till uttryck. De ser också dessa saker som naturliga
samtalsämnen inte bara i den privata sfären, utan också i skolan och offentligheten. Deras efterfrågan på stöd för att bilda sig en egen livsåskådning ger uttryck för en medvetenhet och nyfikenhet vi hittills har varit ovana att höra om.

Rätt ofta talas det om den negativa religionsfriheten, d.v.s. frihet från religion. Ungdomarnas attityder som kommer till uttryck i Ungdomsbarometern speglar däremot tolerans, positiv religionsfrihet och individualistiskt tankesätt. Dagens unga förstår att religionerna och livsåskådningarna kan vara en viktig dimension av individens och samhällets liv, också om de själva inte nödvändigtvis definierar sig som religiösa. Sannolikt bidrar deras kunskaper om de globala sammanhangen till denna insikt. Det sekulariserade nordiska samhället präglad av en stark negativ religionsfrihet tillhör ju i det perspektivet en klar minoritet.

Ungdomsbarometerns resultat ställer krav på såväl samhället, skolan, kyrkan och de religiösa samfunden. Det är möjligt att det finns ett behov av att reformera undervisningen i religions- och livsåskådningsämnen. Här på Åland har man redan gjort det enligt en egen modell. Vid ingången av år 2022 infördes ett nytt läroämne benämnt ”Religions- och livsåskådningskunskap” på Åland. Ämnet är obligatoriskt för alla elever. Effekterna av förnyelsen har tills vidare inte undersökts eller utvärderats. Ingen som läst det gemensamma ämnet i högstadiet har ännu skrivit studenten. Onekligen är modellen ett intressant bidrag till att kombinera livsåskådning och religionskunskap till gemensamt ämne för alla. Det skulle vara värt att närmare undersöka och utvärdera modellens konsekvenser och resultat.

I ljuset av ungdomsbarometerns resultat är det också tydligt att de unga behöver kompetenta, trygga vuxna med vilka de kan samtala kring frågor som rör livsåskådningar och religion. Ungdomarna har en öppen inställning och beredskap att diskutera. För kyrkan innebär det här att de som arbetar med unga borde utveckla sin förmåga att diskutera livsåskådningsfrågor. Hur förbättrar vi beredskapen att diskutera och våga tala om andra religioner och livsåskådningar? I dag handlar det också om att våga gå i dialog med andra synsätt och samtidigt vara öppen och trygg i sin tro.

Kyrkans roll i det här föränderliga landskapet har inte försvunnit, men den är stadd i förändring. Det är inte längre en självklarhet att hålla traditionella morgonsamlingar i skolan. Däremot kan kyrkans medarbetare tillföra information och kunskaper i religiös och kulturell läskunnighet. En församlingsanställd är sakkunnig på sitt område och kan därmed bidra till en mångsidig lärmiljö. Här gäller det att vara en guide på religionens område som går i dialog med de unga och ger redskap för att bilda sig en egen åskådning. En god början på detta är att fråga de unga och skolvärlden: Vad behöver ni?

Jag tror att de allra flesta av oss har både ljus och mörker med oss i livet. Det finns dagar då livsenergin flödar och det känns lika ljust som om midsommaren. Sådana dagar är verkligen värda att ta vara på och minnas. Men knappast någon får uppleva bara ljusa dagar. Till vår verklighet hör att möta också det mörka och svåra. Det ser visserligen olika ut i vars och ens liv. Men vi vet hur det kan kännas då ljuset försvunnit. Då kan natten bli lång och grubblandet börja.

I stilla veckan och under påsken söker vi svaren på de stora frågorna. Frågor om livet, meningen och lidandet. Det är frågor som vetenskapen inte kan svara på, utan som religionen och tron tar sig an. Gud är enligt Bibeln närvarande i allt liv. Gud finns i varje slag som mitt hjärta slår, i mitt medvetande och i min själ. Gud är den makt som har makt att vara till i allt som är till. Därför kan vi tro att vi har fått livet som en gåva och att varje människa är mycket värdefull. Och därför blir känslan att vi vill tacka livet för så mycket så påtaglig de ljusa och fina dagarna.

Lidandet är en gåta. Många av Bibelns människor frågar sig precis som vi varifrån det kommer, varför det finns och hur länge det ska pågå. Alla vi som upplevt lidande i vårt eget och i andras liv står svarslösa inför de frågorna. Att lidandet skulle göra oss starka är det också många som betvivlar. Det finns därför heller ingen orsak att förhärliga lidandet.

Nej, ekvationen går inte ihop. Men på Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. För Gud har aldrig sagt att mörkret är gott. Gud är ljus och Jesus vår vän i mörkret.

Påskdagen är livets dag. Guds kärlek vann och vinner till sist. Kärleken och det goda får ett ansikte då den uppståndne Jesus möter sina lärjungar. Hans blick är varm och ljus. Vi är inte utelämnade åt vårt öde.  Därför finns det en framtid och ett hopp. I tro på Guds kärlek och med varandras hjälp får vi ta en dag i taget och våga se framåt.

Bredvid mitt färgglada påskägg i choklad står nu ett enkelt, tomt kors snidat i trä. Så att jag inte ska glömma vem som är med mig. Kristus är uppstånden!

Jag önskar dig en glad och välsignad påsk!

Bo-Göran Åstrand, biskop i Borgå stift

Födelsekyrkan och platsen där Jesus en gång föddes står tom därför att krig pågår. Hur märkligt är inte detta. Det blir ingen uppvaktning vid krubban och ingen i regionen kan höra änglarnas sång om fred på jorden. För många människor i Israel och Palestina blir det en mycket annorlunda jul i år. Liksom i Ukraina där kriget snart har pågått i två år.

För Jesus var uppror och oroligheter inte obekanta. Då han föddes i Palestina fick han fort pröva på flyktingens liv. Tack vare att hans föräldrar Maria och Josef fattade ett snabbt beslut om att fly till Egypten för en tid överlevde han. Men om hela gränsen till Egypten hade varit stängd skulle det ha slutat illa. Det fanns tack och lov någon som ville ta emot familjen på flykt.

Ett av namnen på barnet som föddes i Palestina och lades i en krubba är Fridsfurste. Om Fridsfursten sägs att han ska komma med fred och försoning. Fridsfurstens kärlek ska värma människornas hjärtan så att fiender kan bli vänner och de som vänt varandra ryggen kan ta varandra i hand. Kärlek är alltså mer än en varm känsla. Kärlek är attitydförändring och en utsträckt hand till försoning.  Kärlek är att fråga om vi kunde komma överens och vara sams. Och det är kärlek att fråga om det finns något jag kan hjälpa till med.

Även om det ekar tomt i Födelsekyrkan i Betlehem den här julen är inte hoppet för vår värld ute. Fridsfursten är inte beroende av platser och tider. Fridsfurstens kärlek kom för att bo i våra hjärtan. Om vi öppnar vårt hjärta och tar emot budskapet om fred och försoning händer något. Vi inser att vi själva har fått mycket förlåtet och att vi många gånger behövt hjälp. Då är det vår uppgift att också visa kärlek, att hjälpa och att försonas.

Ingen av oss kan rädda hela världen. Men jag och du kan göra något. I vår närhet finns människor som behöver få höra att vi ser dem och att de betyder mycket för oss. Kanske finns det någon som skulle bli glad om vi sträckte ut handen till försoning. Kanske finns det någon som behöver oss mer än vanligt just nu. Kan hända väntar någon på vårt besök den här julen. I varje handling för vår medmänniska, liten eller stor, gläds Fridsfursten med oss. Då kan vi vara en del av den fred som världen längtar efter.

Jag vill önska alla en fridfull jul och ett välsignat, gott nytt år!

Bo-Göran Åstrand

biskop i Borgå stift

Den här vintern ska jag göra något jag aldrig gjort förut. När det blir riktigt kallt kommer jag att ta på mig gröna, stickade sockor. Jag är inte riktigt van vid det. Jag trivs mera i svart. Men de här sockorna är speciella. Jag fick dem av några diakoniarbetare som en hälsning för att kyrkans diakoni fyller 150 år i år. Och grönt är diakonins färg, livets och medmänsklighetens färg.

Sockornas värde i euro tror jag inte är speciellt högt. Ett garnnystan eller två kostar inte så mycket. Men värdet i mina varma sockor är mycket högt. Jag övertygad om att de här sockorna kommer att hålla mig varm under kalla vinterdagar. Och jag tror att de också kommer att hålla min värk i benen, som brukar dyka upp i kallt och fuktigt väder, på avstånd. Men framför allt är värdet högt eftersom de här gröna sockorna är en påminnelse om det viktiga arbete som kyrkans diakoniarbetare gör året runt.

Jag vet att många diakoniarbetare tillsammans med frivilliga medarbetare arbetar särskilt hårt just nu. De ordnar julinsamlingar, hjälper behövande familjer och enskilda, delar ut förnödenheter och julgåvor, tar kontakt med ensamma, ordnar träffar och mycket annat. Genom deras arbete förmedlas hjälpen vidare från privatpersoner, organisationer, föreningar och företag. Kyrkans diakoni växer fram ur övertygelsen att Guds kärlek gäller alla och att vi ska visa omsorg om varandra.

De fint handstickade, gröna sockorna påminner mig också om en annan sak nu inför julen. Det är inte julgåvornas antal eller ekonomiska värde det kommer an på. Jag tror att få av oss minns vad vi har fått i julklapp de senaste åren. Det vi minns är stunderna tillsammans, hur skönt det var att få vila några dagar, psalmsången i kyrkan och att vi kanske för ett ögonblick insåg vad som är värdefullt på riktigt.

Den här julen behöver vi inte de högt ställda förväntningarna om en perfekt jul. Varför skulle allt plötsligt bli perfekt? Varken vi själva eller vårt liv är det. Vi behöver inte heller långa listor över vad som ska göras. Vi behöver varandra! En enkel julgåva, en varm blick, några kärleksfulla ord, en stund tillsammans – och vi blir varma inombords.

I dessa tider tror jag att det är mycket viktigt att vi försöker hålla varandra varma. Vi behöver se och ta kontakt med dem som är ensamma. Vi som har möjlighet att ge, ska ge vårt bidrag till insamlingar för nödlidande både i vårt land och i kris- och krigsdrabbade länder. Alla kan göra något. Några uppmuntrande ord, en varm blick, en kram, ett samtal, en stund tillsammans betyder så mycket.

Natten då Jesus föddes sände Gud sin allra varmaste hälsning till oss. Guds kärlek och barmhärtighet värmer i alla väder. Och Guds kärlek och barmhärtighet räcker till – för oss och för hela världen.

Fridfull jul och ett välsignat nytt år!

Biskop Bo-Göran

 I Gud finns hopp

 Människornas oro och nöd fortsätter när vintern närmar sig. De exceptionella tiderna tog inte slut i pandemin, utan utmaningarna fortsätter.

Vi accepterar inte det som händer i Ukraina. Rysslands invasionskrig måste få ett slut. Konsekvenserna av kriget syns också i vardagen för oss som bor i Finland i form av dyrare energi och större ekonomisk osäkerhet.

Barn och unga upplever de här kriserna för första gången i sitt liv. De får inte lämnas ensamma. För vissa för kriserna också med sig ett dystert eko och känslominnen från årtionden tillbaka. Rädslan för krig är verklig för många.

Just nu står också Finland inför svåra val. Vi måste förbereda oss på överraskande situationer och ge avkall på något som vi är vana vid. Vi behövs alla för att göra goda val och för att stödja varandra utifrån Jesus exempel.

Oavsett situationen finns det hopp. Gud är med oss särskilt i mörka och svåra tider.

Kyrkan kallar människor till gemenskap med Gud och hjälper medmänniskorna. Också under normala förhållanden är kyrkan beredd att hjälpa dem som hamnat i kris. Församlingarna utför sitt arbete under alla förhållanden: de stöder människorna lokalt, är alerta och öppnar kyrkornas dörrar. Kyrkan erbjuder trygghet och tröst till dem som behöver det.

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jeremia 29:11)

I församlingarna ber man dagligen i andakter och gudstjänster. Du kan be tillsammans med andra eller rikta en bön till Gud mitt i vardagen, var du än är:

Helige Gud, vårt liv är i dina händer.

Vi vet inte vad framtiden för med sig.

Vi vänder oss till dig och suckar:

Var nära oss, var vår trygghet.

Låt oss känna att du leder och styrker oss.

Hjälp oss att främja rättvisa och arbete

som kan skapa varaktig och verklig fred.

Ditt är riket, din är makten och äran.

Amen.

Oktober 2022

Biskoparna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

Tapio Luoma, ärkebiskop i Åbo och Finland

Matti Repo, biskop i Tammerfors stift

Seppo Häkkinen, biskop i S:t Michels stift

Jari Jolkkonen, biskop i Kuopio stift

Teemu Laajasalo, biskop i Helsingfors stift

Jukka Keskitalo, biskop i Uleåborgs stift

Kaisamari Hintikka, biskop i Esbo stift

Bo-Göran Åstrand, biskop i Borgå stift

Mari Leppänen, biskop i Åbo ärkestift

Matti Salomäki, biskop i Lappo stift