Predikan vid präst- och diakonvigning samt välsignelse av ungdomsarbetsledare i Borgå domkyrka trettondagen den 6 januari 2019
Kristina Strand-Ketonen, Ellinor Grahn, Carola Lupander, Emma Mård, Nicolina Grönroos, Helena Smeds

I min gamla hemkyrka i Kimito finns de tre vise männen avbildade längst ned på altarfönstret. De är utformade så att de skall representera olika kallelser: en är präst, en vetenskapsman och en hantverkare. De avbildar samtidigt tre märkesmän ur Kimito församlings historia: kyrkoherden och väckelseledaren Fredrik Gabriel Hedberg, kyrkoherden och stjärnforskaren Sigfrid Aronus Forsius, samt kyrkans byggmästare Petrus Murator.

En speciell lokal twist har altarmålningen fått genom att Petrus Murator dessutom bär Amos Anderssons profil: Amos var ju en fattig torparson från Kimito som arbetade sig upp till rik affärsman i Helsingfors. Amos hyste en stor kärlek till sin hembygd och dess kyrka, och det var han som både planerade och bekostade altarfönstret – därav följde också att Amos profil kom med, samt att hans mamma var förebild för jungfru Maria i mitten av fönstermålningen.

Jag tycker de här målningarna är ett bra exempel på hur det kristna budskapet behöver konkretiseras och landa i den lokala miljön. Därigenom understryks att det inte bara handlar om något som skedde för länge sedan. Det goda budskapet, evangeliet, har genom århundradena gång på gång översatts till nya mottagare: till nya språk, till nya föreställningar, till nya tider. Därigenom har det lyckats bevara sin aktualitet och förmått ge tröst, hopp och inspiration åt nya generationer av kristna, som lever i helt andra omständigheter än de första lärjungarna.

Att vara kristen är att tolka sitt liv i ljuset av Bibelns berättelser; att kunna leva sig in i händelserna och i personernas handlingar och livsval. Att vara kristen är också att ställa sitt liv och sina gåvor i Guds och medmänniskans tjänst.

Jag tror att fönstermålningen i Kimito kyrka vill uttrycka just detta: prästen, vetenskapsmannen och hantverkaren kan alla genom sitt arbete uppfylla denna uppgift att tjäna Gud genom att tjäna sina medmänniskor. Listan kunde förstås göras mycket längre än så: lärare, affärsmän, tekniker, tjänstemän, lokalvårdare, butiksanställda – oberoende av vilket yrke vi har, och oberoende om vi överhuvudtaget har ett arbete eller är i yrkeslivet, kan vi använda vår tid och våra resurser till Guds ära och medmänniskans bästa.

Idag får vi glädjas över att vårt stift får två nya ungdomsarbetsledare, tre nya diakoner och en ny präst. Likt de tre vise männen på altarmålningen kommer ni symboliskt sett till Jesusbarnet och lägger fram era gåvor: era olika utbildningar, erfarenheter och färdigheter.

Här i kyrkan får ni höra Guds löfte om att vara med er i de uppgifter som ligger framför er. Ni har gåvor och färdigheter, men känner er säkert ibland korta i rocken. Då är det en tröst att veta, att det i sista hand inte handlar om er förträfflighet. Bibeln berättar ofta om hur Gud utväljer människor som vid första påseende inte alls förefaller vara de mest lämpade. Men Gud lovar att vara med dem, att ge dem orden och modet som de behöver i de obekanta situationer som väntar.

Vad skall ni göra härefter? De vise männen höll på att ställa till det för Jesus och hans föräldrar. De vise männen hade trott på kung Herodes lögner om att han ville veta var det nya kungabarnet låg, därför att han ville bege sig dit för att hylla det. Men i en dröm visar sig en ängel för de vise männen och uppmanar dem att resa direkt hem till sig, utan att besöka Herodes palats.

De vise männen visade lyhördhet för Guds tilltal. De var beredda att ompröva sina tidigare beslut. Jag tror att Gud ofta talar till oss genom vår intuition, vår medkänsla och empati. I texten var det en ängel som förmedlade Guds budskap; men en människa, en känsla och en aning kan lika väl fungera som Guds budbärare.

Men hur kan vi veta när rösten vi hör är Guds röst, och inte bara våra egna funderingar?

Ett kriterium som dagens text erbjuder är motsatsen mellan Herodes och Jesus. Herodes väg karakteriseras av makt, hot, våld och död. Jesus väg präglas tvärtom av tjänande, kärlek och liv. Det är sällan så här tydliga ytterligheter vi väljer mellan, men en riktningsvisare för våra val är om de följder våra beslut sannolikt får, placerar sig närmare Herodes eller Jesus väg på denna skala. Bygger vi upp människors liv, stärker vi deras hopp, eller riskerar vi att bryta ned, såra eller skada?

När vi söker Guds ledning och handlar i god tro är vi på rätt väg. Vi får också lita på att Gud inte bara har en smal, begränsad plan för oss. Guds storhet och godhet visar sig i att det finns många möjliga vägar att gå, som på olika sätt kan leda till någonting gott för oss själva och våra medmänniskor. Vi behöver inte ängsligt vara rädda för att missa någon detalj i Guds plan: Gud och Guds kärlek är mycket större än så.

Jag tror att det viktigaste när vi söker Guds ledning är att läsa Bibeln, men samtidigt ha öppna öron och ögon för de människor vi möter. Den förmågan hade Jesus: han lyssnade, han utmanade, han upprättade, och han förmedlade förlåtelse och hopp. När vi strävar efter att leva så som Jesus gjorde, då är Gud själv nära: där två eller tre är tillsammans i mitt namn, där är jag mitt ibland dem, säger Jesus. Vi är kallade att vara en Jesus för varandra, samtidigt som vi uppmanas att känna igen Jesus i varje hjälpbehövande människa vi möter.

När vi lever så, tror jag att vi likt figurerna på altarmålningen som jag inledde med, ger det kristna budskapet en lokal twist. Då blir Guds kärlek en levande verklighet i vår och våra medmänniskors vardag.

Men allt hänger inte på oss. Allt som behöver göras behöver inte göras just av oss. Det kan bero på att vi inte är den mest lämpliga för det, eller att vår tid och våra krafter inte räcker till just nu. Det finns en stor tröst i att kunna se sig själv som en levande lem i Kristi kyrkas stora kropp. Mycket gott sker utan att jag behöver eller ens kan vara involverad. Gud använder människor som inte ens själva är medvetna om att de just då fungerar som Guds sändebud och medarbetare.

Nåden kommer alltid före uppdraget. Innan vi kan göra något för andra, har vi blivit föremål för Guds godhet och kärlek. Som kristna är vi primärt mottagare, vilket så fint uttrycks i våra sakrament; dopet och nattvarden. Vi får ta emot, dela och ge vidare av den frihet och den kärlek som Gud ständigt erbjuder oss.