Julbön i Borgå domkyrka 24.12.2018

Julbön i Borgå domkyrka 24.12.2018 Biskop Björn Vikström

Varje jul samlas vi kring berättelsen om det lilla barnet som föds i en avlägsen småstad i det väldiga romarriket. Det är en händelse, som kunde ha passerat lika obemärkt som de flesta födslar i världen, men som har kommit att påverka en stor del av mänskligheten.

En förlossning upplevs helt olika beroende på om vi ser på den från mammans, pappans eller barnets perspektiv.

Som man skall jag vara mycket försiktig med att lägga ord på det kvinnan går igenom. Att föda ett barn kan handla om en kort eller en utdragen smärtsam upplevelse. Samtidigt innebär födelsen uppfyllelsen av månader av väntan. Den blivande mamman har hela tiden vetat att födelsearbetet ligger framför henne, och när värkarna börjar måste de klaras av. Det finns ingen annan utväg.

Pappans perspektiv är mer bekant för mig, också om det ligger långt bak i tiden. Jag minns en blandning av spänd förväntan, en stark vilja att hjälpa med vad jag kan, men samtidigt en stor dos hjälplöshet som kom sig av att jag visserligen var delaktig, men ändå ohjälpligt stod bredvid det som skedde.

Vad barnet upplever kan vi bara spekulera om. Att med våld pressas ut i livet genom en smal öppning är antagligen en av de mest traumatiska upplevelserna vi går igenom under hela vårt liv. Psykologer beskriver födelsen som en förlust för barnet: den varma, mjuka och trygga tillvaron i livmodern byts mot kyla, smärta och ett stickande ljus.

Det som är en källa till glädje och tacksamhet för föräldrarna innebär en förlust för barnet. När jag nu har gett mig in i sådana här osäkra spekulationer skall jag ta ett steg till, med en teologisk knorr. Jesus födelse är en förlust, en uppoffring, för Gud, men en seger och en glädje för oss människor.

När Gud föds till jorden som människa ger Gud ifrån sig sin allmakt och sitt allvetande, sin osårbarhet och sin upphöjdhet. Vad det betyder kan vi aldrig helt förstå. En viktig följd är i alla fall att Guds väg inte är hämndens och våldets väg, utan kärlekens och den empatiska inlevelsens väg.

Nej till våld. Nej till hämnd. Nej till orättvisor. Nej till översitteri och uteslutning och trakasserier. Det här är det liv som Jesus förverkligar. Det här är också det liv han kallar oss till.

Det här är ett så radikalt och annorlunda liv att vi kristna från allra först början inte har kunnat ta det till oss i hela dess vidd. Redan i Nya testamentets sista bok, Uppenbarelseboken, möter oss en kusligt annorlunda Jesus: en himmelsk härförare, som gör sitt bästa för att krossa allt motstånd, hämnas oförrätter och maximera de ogudaktigas lidanden.

Under historiens gång har kristna kungar och kejsare valt att följa den senare förebilden. De har sett sig själva som Guds försvarare och hämnare, utvalda att krossa sina fiender, som samtidigt har betraktats som motståndare till Gud.

Barnet i krubban kallar oss tillbaka till den Jesus som sade nej till våld och nej till hämnd. Den Jesus, som enligt profetian kallas Fridsfursten, och som enligt änglarna i julnatten förebådar fred på jorden och frid i människors hjärtan.

Ett barns födelse är alltså för föräldrarna oftast en stor glädje och lättnad, men för barnet åtminstone först en stor förlust. Men förluster är ju ofta i livet en förutsättning för att vi skall kunna växa och gå vidare: vi måste kunna avstå från det som varit för att kunna börja något nytt. Det kan handla om att lämna barndomshemmet för att börja studera, eller att lämna studielivet för att ge sig ut i yrkeslivet på heltid. Den här typen av förändringar innebär att vi släpper taget om tryggheten i det vana och välbekanta, utan att säkert kunna veta vad som väntar på oss.

Bibeln beskriver människans smärtsamma men nödvändiga utveckling med hjälp av en rad förluster. I början av Bibeln berättas om syndafallet, där människan går miste om sin oskuldsfullhet och sin aningslöshet genom att äta av frukten på trädet som ger kunskap om gott och ont, rätt och fel. Jag tror att berättelsen skall tolkas både som en förlust och som en mognad: det handlar om förlusten av en förtröstansfull självklarhet i relation till Gud och den övriga skapelsen, men också om en nödvändig men smärtsam utveckling mot självständighet och ansvarighet.

Gamla testamentet berättar om det judiska folkets utveckling som en rad smärtsamma förluster. Många av profetböckerna föds ur den smärtsamma upplevelsen av att det egna landet samt staden Jerusalem och dess tempel har gått förlorat och förstörts. Folket förs bort i fångenskap. Insikten om att Gud inte har bevarat sitt folk från detta lidande och denna förnedring är svår att ta till sig. Lösningen är att vända anklagelsen mot folket självt: det handlar inte om Guds svaghet, utan om ett rättmätigt straff för folkets synd och dess själviskhet och dyrkan av falska gudar.

Även här handlar det om en förlust, som samtidigt bär med sig en nödvändig insikt: tillhörigheten till ett visst folk eller till en viss religion är inte i sig en garanti för att allt skall gå en väl. Gud är hela världens och alla människors Gud, och människan är tvungen att bära ansvar för sitt liv och sina val. Vår frihet möjliggör vår mänsklighet, men vår frihet är också en börda som vi behöver axla för att kunna växa till sanna människor och medmänniskor.

Jesu födelse innebär att kallelsen till Guds rike entydigt riktar sig till alla folk. Julens händelser är därför ett glädjebud för hela världen. Men det är också en kallelse till omvändelse, till bättring och till ett liv i kärlek. När Jesus skickade ut sina lärjungar med Missionsbefallningen talar han om att de skall döpa och lära människorna att hålla vad han har befallt. Det han befallde var det enkla men samtidigt så våra budet att vi skall älska varandra.

Livet som Jesus efterföljare och lärjunge är inte enkelt. Jesus uttrycker det ibland i väldigt starka bilder som en nödvändig hängivenhet, där man lämnar det som varit. För de första lärjungarna var det här en konkret verklighet.

Lärjungarna hade lämnat allt: sin trygghet, sitt yrke, sin familj, sitt anseende. I en kultur som betonar heder har de dragit vanära över såväl sig själva som sina släkter och sin yrkeskår. Deras väg tillbaka är allt annat än lätt. Det är antagligen därför som Jesus så starkt betonar att den som vill följa honom är tvungen att satsa allt.

Mot den bakgrunden är det också lätt att förstå varför lärjungarna blev så förtvivlade och förlamade när Jesus fängslades, plågades och dödades. Den Jesus, den Messias, som de trodde skulle förändra inte bara deras liv, utan hela världshistoriens gång, är nu inte bara besegrad, utan också förnedrad. Han har därmed förlorat all sin heder, och den skammen drabbar också alla hans anhängare. Vart skall de nu ta vägen, när alla kan håna dem och skratta åt dem?

Att Gud låter sig födas innebär en förlust också i den här bemärkelsen: Gud själv blir förnedrad. Gud själv förlorar sin heder. En av de första bilderna av ett kors är en skämtteckning, en nidbild som visar en kristen som böjer knä inför en korsfäst åsna. Bildtexten förklarar att den kristne tillber sin Gud. Det nyfödda barnets sårbarhet, som julevangeliet berättar om, är ett bestående kännetecken för Jesus och hans efterföljare.

Jag har här i domkyrkan ofta funderat på den stora kontrasten mellan den utmärglade Jesus på korset uppe i valven och den fysiskt starka och segervissa tsaren som står staty här framme i kyrkan. Tsaren står för makten som kräver lydnad och underkastelse. Den korsfäste representerar en kärlek som offrar sig för andra, utan garantier och utan beräkning.

När lärjungarna en gång grälade om vem som skulle få de bästa platserna i Guds rike sade Jesus: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Matt 20:25-28) 10’25”

Jesus kom inte till jorden för att bli tjänad, utan för att tjäna. Men för att kunna göra det behövde han Marias och Josefs omsorger och beskydd. Kärleken kommer nämligen allra mest till sin rätt då den leder till ett ömsesidigt givande och mottagande, där vi delar hopp och gemenskap utan beräkning och utan krav på lön.

Kärlekens väg är ödmjukhetens och risktagningens väg, där vi går utanför vårt bekvämlighetsområde, helt enkelt därför att vår medmänniska behöver oss och vi behöver henne. Kärleken driver oss till att bjuda på oss själva, liksom Gud bjuder på sig i julens händelser och liksom Jesus bjuder på sig när vi firar nattvard till minne av hans död och uppståndelse.

Jag tror att vårt julfirande kan bli en god jul när vi på motsvarande sätt bjuder in varandra och bjuder på oss själva i ett ömsesidigt delande av livet i alla dess härlighet och sårbarhet.

Med de här orden vill jag tillönska er alla här i kyrkan och er alla som följer med julbönen via radion en fridfull jul i Guds beskydd!