Kvällsmässa vid stiftsfullmäktiges aftonskola i Åbo 23.5.2019

Fjärde sön e påsk 2019 Kvällsmässa i Åbo 23.5.

(Joh. 16:5-15 ) Jesus sade:

”Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.”

När man skriver en avhandling hör det till att man visar sig kunna använda och förstå de begrepp man använder. För att klarlägga det här både för sig själv och för sin läsare kan skribenten i inledningen definiera dessa begrepp.

Jesus gör just det här i dagens text. Det är en av få gånger då Jesus verkligen tycks vinnlägga sig om att var tydlig – många gånger har man ju en känsla av att han nästan med flit är litet vag; han använder bildspråk, han förenklar och tillspetsar. Men här förklarar han vad synd, rättfärdighet och dom betyder.

Synd är att inte tro på Jesus. Det här kan låta litet överraskande, eftersom vi ju är vana att koppla synd till handlingar som strider mot Guds vilja och handlingar som skadar andra människor och naturen.

Jesus vill antagligen understryka hur intimt tro och handling hör ihop. Det går inte att skilja åt tron som ett skilt område av livet; något inre, något osynligt och andligt. Tro är förtröstan, att sätta all sin tillit till Jesus och Gud.

Tro är att inse sitt totala beroende av Gud. När vi inser att allt vi har är nåd; gåvor av Gud, då inser vi förhoppningsvis också att vår uppgift och vårt ansvar är att föra dessa goda gåvor vidare.

Tro på Jesus tar sig uttryck i efterföljelse. Också i den bemärkelsen hör tro och gärningar intimt ihop. Om vi vill följa Jesus, då blir vi tvungna att, likt han gjorde, stanna upp inför vår medmänniska och fråga vad vi kan göra för honom eller henne.

Efter den här utläggningen av vad synd är hade man kunnat vänta sig att förklaringen av rättfärdighet skulle ha att göra med försoning; hur Jesus tar på sig vår synd. Men här lyckas Jesus förvirra. Rättfärdighet är enligt honom att han går till Fadern, och att vi inte längre kan se honom. Vad är det här för en rättfärdighet?

Men kanske vi hellre borde fråga oss ”Vems rättfärdighet talar Jesus om?” Som lutheraner är vi vana att fråga efter hur vi blir rättfärdiggjorda – och vana att få svaret som både Paulus och Luther utvecklar, nämligen att det sker genom tro, inte genom gärningar.

Men jag tror att Jesus här talar om Guds rättfärdighet, eller ännu mer exakt: Jesus talar om hur det är möjligt att vi kan få del av denna Guds rättfärdighet.

Det är ju nämligen inte så, att rättfärdigheten är vår egendom eller en egenskap, som vi kan besitta. Nej, frälsningen handlar om att vi får del av Guds rättfärdighet. Det här för övrigt en tanke som också Luther utvecklar väldigt ingående. Guds rättfärdighet är någonting utifrån kommande, som gradvis kan börja förvandla oss till att bli mer lika Jesus – men den mognaden är aldrig ett villkor för frälsningen, utan en följd av den.

Jesus visade oss Guds kärlek genom att födas som människa, och genom att med sitt eget exempel och sin undervisning förklara hur Gud verkar i vår värld: helande, upprättande, förlåtande, strävande efter rättvisa och barmhärtighet.

Men för rättfärdigheten behövdes det mer än exempel. Det behövdes att Jesus gick Guds kärleks väg ända till slutet; till korset, men också ut ur den stängda graven: genom död till liv.

Jesus lämnade sina lärjungar för att kunna vara hos dem överallt och i alla tider. Det att lärjungarna inte längre kunde se honom och vandra med honom var ett nödvändigt steg för att Guds kärleks nedslag i vår värld inte skulle begränsas till några år för 2000 år sedan i ett litet område i östra ändan av Medelhavet.

Att vi är förklarade rättfärdiga och gjorda rättfärdiga betyder alltså inte att rättfärdigheten är en egenskap som vi kristna går och bär på som enskilda individer. Det handlar alltid om att vi har del av Guds rättfärdighet: det är som grenar på det träd som har Kristus till rot och stam som vi har del av frälsningen. Konkret uttrycks och förmedlas den här delaktigheten i Guds rättfärdighet då vi i nattvarden får del av Jesu kropp och blod. Vi får detta, inte som individer, utan som levande stenar i Kristi kyrka.

Den tre ordet Jesus definierar är dom: denna världens härskare är dömd. ”Denna världen” syftar här på det i världen som har vänt Gud ryggen, det i oss som gör att vi inte vill eller kan tro på Jesus; det i oss som förhindrar att vi älskar vår nästa.

I Johannesevangeliet används ordet ”värld” i dubbel bemärkelse. ”Så älskade Gud världen…” Världen är skapad av Gud, älskad av Gud, upprätthållen av Gud varje dag och varje stund. Men världen är också den verklighet som är präglad av grymhet, maktkamp och orättvisor.

Det kan många gånger kännas hopplöst att tro på det godas seger, när vi följer med vad som sker i världen. Det finns så mycket som inte borde få ske: krig, katastrofer, olyckor, sjukdom, ensamhet och fattigdom. Vi förtvivlar lätt över våra egna möjligheter att verka för det som är rätt, och vi känner allt för ofta att våra insatser blir halvhjärtade och obetydliga.

Men här får vi igen, som ifråga om rättfärdigheten, försöka vända blicken från oss själva och våra tillkortakommanden till Gud. Gud har visat sig starkare den här världens härskare, domen har redan fallit. Kampen är inte över. Gud kallar oss på nytt och på nytt att ta del i Guds rikes ankomst. Gud kallar oss att befria, förlåta, upprätta och försona.

Vi får göra det i förvissning om att domen redan har fallit. I Johannesevangeliet säger Jesus också, strax efter orden om att Gud älskar världen så mycket att Gud sände hit sin son, att den som tror på honom inte skall dömas: ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.”