Predikan vid kvällsmässa vid forum för präster i Tammerfors 4.3.2019

(Fastlagssöndagen Luk. 18:31-43)

Jesus samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

Vi borde förstå Guds vägar, vi är ju präster. Vi borde kunna förklara bibeltexter, vi är ju präster. Vi har en kunskap, som andra inte har.

Så här förhåller sig andra ibland till oss präster. Vi kan känna förväntningarna, kanske också aktningen. Ibland kanske vi riktar samma förväntan mot oss själva: vi borde kunna förstå Guds vägar och uttolka Guds ord.

För ett par veckor sedan berättade evangelietexten om att Jesus förklarade en liknelse för lärjungarna. Han sade då: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte. (Matt 13)

I dagens text framhålls det tvärtom att lärjungarna inte förstod vad Jesus menade: ”Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.”

Det är irriterande, lockande och fascinerande att det i Bibeln tycks finnas texter som går helt i motsatt riktning. Ena gången framstår lärjungarna som en utvald skara, en elitstyrka, som Jesus förväntar sig någonting extra av: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter.” Andra gånger framhålls tvärtom att lärjungarna ingenting förstår.

Det här är förvirrande, men samtidigt mycket trovärdigt och mycket mänskligt. Precis så här vacklar också vi mellan insikt och missförstånd, mellan aha-upplevelser och stunder av totalt oförstånd.

Det är fascinerande hur lärjungarnas pendling mellan trosvisshet och tvivel systematiskt utvecklas i evangelierna. Ett talande exempel är Missionsbefallningen, där de tämligen oskolade fiskarna och hantverkarna skickas ut för att sprida evangeliet i hela världen. Det är ett otroligt förtroende Jesus visar dem, men också där sägs det i verserna innan: ”De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.” (Matt 28:16-17)

Det är alltså inte den yttre, mer perifera skaran av lärjungar som det här talas om, utan kärntruppen, de elva. ”Några av dem tvivlade.” Ändå skickas de alla ut.

Det tvivel, eller det oförstånd, som omtalas i dagens text, gäller specifikt Jesus förutsägelser om sitt kommande lidande och sin kommande död och uppståndelse. Det är i motsvarande situation i ett annat sammanhang som Petrus tar Jesus avsides och försöker få honom att avstå. Jesus svarar ovanligt bryskt: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Igen slås jag av polariseringen och de tvära kasten. Några verser tidigare har Petrus bekänt: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Då kallar Jesus Petrus för klippan på vilken han skall bygga sin kyrka, och Jesus lovar honom himmelrikets nycklar.

De här tvära kasten i hur lärjungarna beskrivs manar oss dels till ödmjukhet, dels till förtröstan. Ödmjukheten föds av insikten om att vi aldrig helt kommer att förstå Guds vägar. Förtröstan bygger på att vi kan tjäna Gud och Guds kyrka med våra gåvor och brister, precis som lärjungarna fick göra det. Det här skall vi inte använda som ett argument för att inte göra vårt bästa, men vi får tänka på det när vårt samvete anklagar oss – som det gör både nu och då, det vet jag av egen erfarenhet.

Vi kan tänka på orden i Johannes första brev: ”…om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.” (1Joh 3:20-21) De här orden får vi tugga på ikväll (upprepa).

Veckans evangelietext fortsätter med berättelsen om hur Jesus ger en blind man hans syn tillbaka. Kopplingen till texten om lärjungarnas oförstånd är uppenbar.

Det här är en man som är envis i sina böner. Jesus är på väg att gå förbi, men han stannar då den blinde mannen ropar allt högre. Jesus hör hans bön om förbarmande. Men Jesus skyndar sig inte att bota, utan han frågar först: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Det kunde tycks självklart, men Jesus begår inte misstaget att tro sig veta vad mannen tänker.

Här tror jag vi som själavårdare och medvandrare har orsak att ta modell av Jesus. Jag vet med mig själv att jag ibland tror mig veta precis vad andra människor längtar efter och behöver – utan att komma ihåg att fråga dem själva. Det handlar om den gyllene regelns etik: det är genom inlevelse i andras situation som vi kan förstå vad vi skall göra för dem. Men om vi inte frågar, när vi har chans, blir inte inlevelsen möjlig.

Vi behöver öppna ögon och öron både för att förstå Guds vägar och för att förstå vad vår nästa behöver. Lyhördhet och lyssnande är den rätta attityden både i relation till Gud och till vår nästa. När vi nu går in i fastan får vi be om att vi skulle få bli allt duktigare på att lyssna, och allt försiktigare med att komma med kategoriska påståenden. Och framför allt: vi får lämna våra brister och vår skuld åt Gud, vi får jobba med våra svagheter och berikas i våra gåvor, men hur bra eller dåligt vi än lyckas med det får vi lita på att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt – och älskar oss ändå.