Predikan i Jurmo kapell femste söndagen efter pingst 14.7.2019

Femte sön e pingst. Var barmhärtiga. Årg III Luk 6:36-42 Jurmo Bokfest 14.7.2019 Biskop Björn Vikström

Jesus sade:

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.”

Dagens text är väl lämpad att läsa i samband med en bokfest. I de få verserna finns en lång rad uttryck som hör till vårt kulturarv, och som dyker upp som citat eller som allusioner i många skönlitterära verk.

Men jag skall börja med några ord som inte ingår i texten: ”Öga för öga, tand för tand.” Så brukar man sammanfatta Hammurabis lag. Principen är enkel, men samtidigt obarmhärtig: sammalidande som den skyldige har åsamkat andra, skall han själv utsättas för. Vi kan se tydliga spår av den här rättsprincipen även i Gamla testamentet och i många andra kulturers gamla lagar.

I dagens text tillämpar Jesus ett slags Hammurabis lag, men i en helt annorlunda anda: Döm inte, så blir ni inte dömda. Frikänn, så skall ni bli frikända. Med det mått som ni mäter upp skall det mätas upp åt er.

Jesus målar upp ett förlåtelsens och befrielsens kretslopp, som inbegriper både Gud och människor. Det är ett kretslopp som enligt kristen tro har sitt ursprung i Guds kärlek och nåd, men som även kan leva sitt eget liv, eftersom det per definition inte kan kontrolleras eller styras.

Kretsloppet kan beskrivas både med orden: ”förlåt andra, så skall ni bli förlåtna” och förlåt andra, eftersom Gud redan har förlåtit oss. Det viktiga är inte om ägget eller hönan har kommit först, det vill säga om vi först har blivit förlåtna, eller om vi först har förmått oss att förlåta andra. Det viktiga är att vi förstår sambandet mellan att ge och att ta emot förlåtelse, så att befrielsens kretslopp hålls igång.

Jesus varnar också för följderna av att stänga av kretsloppet. I en av sina liknelser berättar han om en tjänare, som är skyldig sin husbonde en stor summa pengar. När han inte kan betala tillbaka sin skuld besluter husbonden att mannen skall kastas i fängelse och alla hans ägodelar hela hans familj skall tas ifrån honom. Då mannen i sin förtvivlan ber om nåd ångrar husbonden sig, och återskänker hans skuld.

Då tjänaren lättad går därifrån möter han en medtjänare, som är skyldig honom en liten summa pengar. När medtjänaren inte kan betala tillbaka, låter den nyligen benådade mannen kasta honom i fängelse. Han vägrar alltså att låta förlåtelsen gå vidare till andra, och i berättelsen går han då också miste om den för egen del. Hans husbonde får nämligen höra om vad som har hänt och tar tillbaka sin befriande dom.

Förlåtelsens kretslopp ligger i kärnan för den kristna tron. Vi människor uppmanas att vara barmhärtiga, så som Gud är barmhärtig – som det heter både i början av dagens text och i söndagens tema. Det här låter fint. Men en berättigad kritisk fråga är: Stämmer det? Fungerar det så här?

Min erfarenhet säger att ett ärligt svar skulle lyda: ”Jo, det fungerar verkligen så här, men inte alltid.” På ett allmänt plan tycker jag vi kan konstatera, att den som har fått mycket kärlek också ofta är beredd att älska och visa omsorg. Den som har fått uppmuntran och stöd är många gånger själv beredd att i sin tur generöst uppmuntra andra. Den som har fått mycket förlåtet är beredd att ha överseende med andras svagheter.

De här erfarenheterna av kärlekens kretslopp fungerar som en bakomliggande motivation till Jesus uppmaning: ”Ge, så skall ni få.” Gåvans ekonomi bygger på att det finns ett överflöd av godhet och mening i tillvaron. Ju mer vi aktiverar och förverkligar detta överflöd av godhet, desto mer sprider det sig.

Jesus talar om att det i vårt inre finns källor av levande vatten, som väntar på att få välla fram. Källor av levande vatten, som väntar på att få välla fram. Är inte det en fin bild för konstnärligt skapande? Att vara lyhörd för det som finns inom oss, men också för det som sker runt omkring oss. Jesus uppmanade ju också sina lärjungar att uppmärksamt lyssna och se på vad som händer i världen: över allt där godhet, kärlek, barmhärtighet och förlåtelse förverkligas, där är Guds rike i antågande.

Men så till den kritiska invändningen. Alltid fungerar det inte så som förlåtelsens och godhetens kretslopp skulle förutsätta. Tvärtom finns det många exempel på att människor inte låter det goda som de själva fått ta emot gå vidare till andra. Ibland samlar vi människor i stället på hög. Följderna känner vi till: de rika blir rikare, de som har fått uppmuntran blir självgoda eller elitistiska. Istället för gåvans och förlåtelsens kretslopp är det belöningens, maktbegärets och tävlingsmentalitetens logik som råder.

Jesus är naturligtvis inte omedveten om att det ofta är så här som det fungerar i världen. Härskarna vill ha mer makt, de rika suktar efter mer rikedom, de mäktiga efter ännu mer inflytande. Allt det här leder till växande inkomstklyftor, till utarmning av naturens resurser och till sociala orättvisor. Men, säger Jesus, så skall det inte vara hos er. Han varnar sina lärjungar för att sträva efter makt och ära, och han understryker att det är större att tjäna än att bli betjänad. I Guds rike är de minsta de största och de största de minsta.

Där ställer Jesus fram ett barn som en förebild för vuxna lärjungar. Därför ödmjukar sig Jesus själv och tvättar sina lärjungars fötter, likt en slav. Därför har Gud kommit hit till världen som ett litet sårbart barn, i behov av människors omsorg. Därför förkunnar Paulus att det inför Gud inte längre spelar någon roll om du är man eller kvinna, jus eller grek, slav eller fri.

Därför, hävdar Jesus, skall vi inte bemöta ont med ont, inte hämnas, utan hellre be för dem som förföljer oss, älska våra fiender och ge mer än vad någon har rätt att kräva av oss.

Det här gäller inte bara våra fiender, förresten. De flesta av oss har ju tack och lova inga direkta fiender. Men vi har människor som vi irriterar oss på, människor vi tycker att motarbetar oss och människor som vi misstänker talar illa om oss. Också dessa människor skall vi försöka älska, i hopp om att kärleken skall kunna förvandla både oss och dem. Dessutom har vi säkert alla orsak att begrunda Jesus ord om att vi kanske ser flisan i vår broders öga, men inte upptäcker bjälken i vårt eget.

Dagens text vill säga oss att gåvans kretslopp har makt att besegra våldet. Inte varje gång, inte i alla enskilda fall, men i längden. Att det är så här går inte att empiriskt bevisa. Det behöver prövas, levas ut. Förlåtelsens och barmhärtighetens kretslopp är förenat med risker, men det är oundvikligt, eftersom kärlek alltid är förenad med risker. Att leva i enlighet med förlåtelsens och kärlekens kretslopp handlar om tro på Guds möjligheter och om modet att försöka leva som om det vi hoppas på var verklighet redan nu.