Biskopens predikan i samband med Fransiscusfestligheter på Kökar 4 söndagen e pingst

Fjärde sön e pingst Luk 15:1-10 Kökar Björn Vikström 7.7.2019

Att få predika över liknelsen om det förlorade fåret gör mig glad, varje gång det händer. I likhet med de andra liknelserna i Lukasevangeliets femtonde kapitel – om det förlorade myntet och den förlorade sonen, är liknelsen ett av de starkaste uttrycken i Bibeln för Guds uppsökande kärlek och nåd.

Varje människa är värdefull i Guds ögon, och det gäller i synnerhet för alla dem som känner sig förlorade eller dem som av andra betraktas som förlorade. Liknelsen är ju Jesus svar på fariséernas och de skriftlärdas kritik om att han umgås med syndare och äter med dem.

Guds familj är större än vi tror. Så kunde man sammanfatta liknelsens poäng. Det här är ett viktigt och aktuellt budskap vid en ekumenisk fest som dessa Franciskusdagar på Kökar. Guds familj är större än vi tror.

Det krävs både ödmjukhet och vidsynthet för att inse det här. Vår egen tradition har inte monopol på sanningen om Gud. Vår tradition är inte den enda vägen till frälsning eller till ett meningsfullt liv här på jorden i enlighet med Guds vilja.

Men jag tror att det också finns risker med att predika om förlorade får i ekumeniska sammanhang. Risken är att vi ser på representanter för andra samfund som mer eller mindre förlorade får, som behöver Guds hjälp för att hitta tillbaka till fadershuset, det vill säga till vår kyrka.

I så fall förvrids ekumeniken till ett slags välvilligt översitteri, där vi i vår självupplevda godhet kan se på andra kristna samfund som vägar till den fullkomliga kristna kyrka som vi själva representerar. Då glömmer vi bort att vi alla är förlorade får, i behov av Guds uppsökande kärlek. Då glömmer vi att Jesus har kommit för att kalla syndare, inte rättfärdiga. Då glömmer vi också att Jesus något kryptiskt sade att han också har andra får i andra hagar.

Jag tror att det är viktigt att vi inför den här texten och inför liknande texter i evangelierna jämför oss själva både med det förlorade fåret och de 99 fåren som inte tror sig behöva någon omvändelse. Vi behöver ställa oss frågan: är jag den förlorade sonen, som helt utan förtjänst och mot all rim och reson blir emottagen med en kram, en ny dräkt och en hejdundrande fest – eller är jag den hemmavarande sonen som ser med avundsjuka och missunnsamhet på hur pappan tar emot slarvern till lillebror? Är jag syndare som oväntat och överraskande får sitta med Jesus vid bordet, eller är jag farisén som rynkar på näsan åt sådan slapphänt välvillighet mot moraliskt och religiöst tvivelaktiga människor?

Jag tror det är ärligt att erkänna att båda dessa attityder och roller finns inom oss, i varierande grad i varierande situationer. Det är kanske till och med oundvikligt: att vara kristen är nämligen att både vara omsluten av Guds nåd och att vara kallad att förverkliga kärlek, rättvisa och barmhärtighet.

Jesus visade på och förverkligade Guds gränsöverskridande kärlek och nåd, men han kunde också vara väldigt utmanande och uppfordrande i sina uppmaningar till sina efterföljare: var fullkomliga! Högre än så kan man inte ställa ribban. Synda inte mer! Sade han också till de människor som han upprättat och hjälpt.

Så ställs vi alltså som kristna inför en paradox, en ekvation som rent logiskt inte går ihop. En alla gränser överskridande nåd förenad med en kallelse till fullkomlig kärlek. Teologins och de olika kyrkosamfundens historia kan beskrivas som en enda lång kamp att försök få de här två komponenterna i Jesus förkunnelse att gå ihop. I romersk-katolsk, juridisk terminologi talar man om hur Jesus tar på sig människans straff och lyfter av arvsyndens skuld. I ortodox teologi talar man om ett gradvis framåtskridande gudomliggörande av den kristne, och i luthersk teologi bollas med begrepp som lag och evangelium, samt med tanken om att den kristne på en och samma gång är rättfärdig och syndare.

Oberoende av vilka ord vi använder står vi inför ett mysterium, men inte utan en väg framåt. Nåden är grunden. Nåden är det primära, som vi ständigt får återkomma till när vi misslyckas i vår kärlek och i vår hängivenhet.  Det först och viktigaste Jesus vill säga oss är att det alltid finns en väg tillbaka till Guds famn, till Guds hem.

När vi har förstått det vänder han på perspektivet, och vill få oss att inse vilka stora möjligheter vi har att förvandlas allt mer till likhet med honom själv. Inte som ett krav, och inte som en betalning för nåden, men som en kallelse, en eggande utmaning: väx, vänd om, förvandlas, öppna dig för din nästa och för Guds möjligheter. Låt Guds Andes vind blåsa in i ditt liv, vädra ut det unkna och instängda – var gästfri, nyfiken, frimodig, engagerad.

Därför att nåden är det grundläggande får vi vara trygga – men vi skall akta oss för att bli självgoda och för att börja se ned på andra. Att vara kristen är att vara ett förlorat får, ständigt i behov av att bli uppsökt, hittat och buren på herdens axlar.

Att vara ett förlorat får innebär att vara utkastad i en värld som ofta känns otrygg, mörk och svår att förstå. Sjukdom, ekonomiska bekymmer, relationsproblem, samhällsförändringar och miljöhot kastar sin skugga över vår tillvaro. Frestelsen att ge upp eller att avskärma sig från sina medmänniskors nöd och behov ligger nära till hands. Känslan av att inte räcka till, inte göra tillräckligt hotar ta livsglädjen och hoppet ifrån oss.

I det läget vill liknelsen om det förlorade fåret få oss att inte ge upp. Gud vill inte lämna oss ensamma. Gud vill inte att vi skall förfalla till missmod eller förtvivlan. Gud vill komma till oss, lyfta oss upp och bära oss tillbaka till gemenskap med honom och med våra medmänniskor.

I den här tron som förenar oss alla kristna, får vi nu resa oss för att frimodigt stämma in i kyrkans trosbekännelse.