Predikan vid friluftsgudstjänst på Postbacken, Borgå sjätte söndagen efter påsk 2.6.2019

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. (Rom 8)

Jesus sade:

”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.

Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.” (Joh 15)

”Vad var det jag sa?!” Att ha rätt ger oss ofta en stor tillfredsställelse. Det känns bra att ha kunnat förutse vad som kommer att hända, vare sig det är en pessimistisk eller en optimistisk utsaga. Jag tror faktiskt att det tyvärr oftast är uppfyllelsen av de pessimistiska utsagorna som ger oss mest tillfredsställelse: Vi kan säga åt ett litet barn: ”Jag sade ju att du skulle falla och slå dig om du klättrar upp i det där trädet.” Eller: ”Jag varnade ju dig för att telefonen kan gå sönder om du är vårdslös med den.”

Varför känns det så bra att ha rätt? Det stärker vår självkänsla och kan ge os ett övertag i relation till andra: om vi hade rätt en gång borde det ju öka sannolikheten för att vi har rätt igen.

Orsaken till att jag kom in på de här resonemangen är de sista orden i dagens text, där Jesus säger ”Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.” Det här kan låta som just en förberedelse för att Jesus i framtiden skall kunna säga ”vad var det jag sa?!”

Men i det här fallet handlar det nog om någonting viktigare.  Jesus vill förbereda lärjungarna på att de kommer att möta motstånd när de reser ut för att berätta och vittna om hur Guds kärlek blivit levande i Jesus, i hans liv, i hans förkunnelse, och i hans död och uppståndelse.

Jesus vill inte bara förbereda lärjungarna för kommande prövningar, utan han vill framför allt försäkra dem om att Gud kommer att vara med dem. Gud skall ge dem sin Ande som hjälp och stöd; och Jesus själv lovar vara med.

Den här helgen, då vi firar skolavslutningar, markerar på många sätt en övergång från ett tidsskede till ett annat. Skolåret är förbi, och ett långt skönt sommarlov ligger framför barnen och ungdomarna. För många innebär skolavslutningen också dimission, vilket ännu påtagligare markerar att någonting helt nytt kommer att ta vid.

Vi skulle önska att alla elever och studerande skulle kunna vara nöjda med sina prestationer och betyg. Men viktigare än att de har haft rätt i sina prov och fått fina betyg, är ju trots allt att de skulle få vara trygga i sig själva och stolta över den de är. Att få känna sig älskad, och att inspireras till att i sin tur sprida omtanke och hopp är den viktigaste gåvan barn och unga kan få med sig till framtiden.

Tyvärr finns det människor som berättar att de redan som barn har fått höra: ”Det blir ingenting av dig.” En del barn har kunnat bita ihop och lyckats visa tvivlande föräldrar och lärare att de har fel. Andra har tyvärr till slut invaggats i tron att olyckskorparna har rätt, och så har de pessimistiska förutsägelserna blivit till självuppfyllande profetior. Och de som har naggat barnets självkänsla i kanterna, men inte gjort något för att hjälpa det, kan säga ”vad var det jag sa?!”

Förr var det också vanligt att man använde Gud för att få människor att känna sig dåliga; syndiga. Förkunnelsen präglades sådana gånger i allt för hög grad av lag och dom. Avsikten må ha varit att få människorna att förstå att de inte klarade sig utan Guds nåd och förlåtelse, men många har vittnat om att det som stannade starkast kvar i minnet var känslan av att inte duga.

Frestelsen att förfalla till en sådan här lagisk och moralistisk fromhet har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det var ju en av de viktigaste stridsfrågorna mellan Jesus och hans motståndare, fariséerna och de skriftlärda. Jesus framhöll gång på gång att Guds viktigaste ambition inte är att döma världen, utan att befria, förlåta och upprätta. Jesus lärde sina lärjungar att de fick tala till Gud som till en trygg pappa.

I dagens episteltext ger Paulus uttryck för samma grundtanke som Jesus. ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’”

Det viktiga i livet som kristna är inte att vi har rätt eller att vi alltid gör rätt. Det viktigaste är erfarenheten av Guds kärlek som yttrar sig i en förtröstan på att vi duger sådana som vi är.

Det betyder inte att vi får lov att vara likgiltiga inför våra medmänniskor eller inför orättvisorna i världen eller hoten om miljöförstöring. Men grunden för vårt värde ligger inte i hur bra vi är på att ta oss an dessa utmaningar.

Men Bibeln är mycket tydlig med att Gud kallar oss att ta del i hans verk på jorden; att vara Guds medarbetare i arbete för fred, rättvisa och trygghet.

När ett nytt psalmbokstillägg skulle skapas för några år sedan var ett förslag att Idas sommarvisa skulle rymmas med, eftersom den ofta önskas som allsång under skolavslutningar. Jag måste erkänna att jag hörde till dem som torpederade det förslaget. Jag tycker jättemycket om sången, men det är ingen psalm. Däremot kan den mycket väl sjungas också i gudstjänstsammanhang – och det skall vi göra också här idag.

Idas sommarvisa berättar om glädjen i att kunna ta del av Guds verk här på jorden. Den uttrycker också på ett finurligt sätt barnets tro på sina gränslösa möjligheter; det omnipotenta barnet, som psykologerna talar om. Den här typen av självkänsla skall inte kväsas, även om barn naturligtvis skall få hjälp att så småningom sätta sina ambitioner på en något så när realistisk nivå, för att undvika allt för stora besvikelser.

Vi är kallade att likt Ida sätta fart på livets och godhetens och kärlekens framväxande. Vi är kallade att upptäcka allt det dyrbara och fantastiska i skapelsen, och att se vad vi kan göra för att skydda och befrämja livet i dess mångfald. När vi gör det, då utför vi en gudstjänst i ordets djupaste bemärkelse. Då blir våra handlingar till en lovsång, och vår lovsång till handling.