Predikan vid visitation i Esse församling Marie Bebådelsedag 24.3.2019 (Luk. 1:26-38)

Marie Bebådelsedag Esse 24.3.2019

Luk. 1:26-38

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

”Jag behöver dig!” De här är de finaste och värdefullaste orden vi kan få höra. Jag behöver dig. Vi behöver dig. Visst kan de orden ibland också kännas som en börda, om det är många som ber om vår uppmärksamhet eller om vi annars tycker att tid och krafter inte räcker till.

Känslan av att vara behövd, av att någon räknar med mig, är i varje fall livsviktig för oss människor. Det må sedan gälla familj, jobb eller vänner, politiska förtroendeuppdrag, styrelseplatser i föreningar, hjälpledare i församlingen eller helt vardagliga sysslor. Att be någon om hjälp är inte bara att vilja ha något av denna människa, genom att visa att vi behöver honom eller henne ger vi också en gåva. Genom att visa varandra att vi värdesätter och behöver varandra ökar vi varandras välbefinnande och känsla av mening i tillvaron.

Motsatsen är lika påtaglig. Det är en stor börda att bära för en ungdom eller en vuxen om han eller hon upplever att ingen behöver mig, ingen ser mig, och ingen räknar med mig. Därför behöver vi bli bättre på att se varandra och upptäcka varandras gåvor.

I dagens text kommer ängeln Gabriel till en ung kvinna med det oerhörda budskapet: Gud behöver dig; Gud har en uppgift för dig!

Gud behöver Maria för att kunna födas till jorden som Jesus. Guds kärlek behöver Maria för att kunna bli kött och blod i en människa. Guds Ord behöver människor för att kunna förbli ett levande och skapande ord.

Tanken svindlar. Den allsmäktige behöver oss begränsade, vacklande, stundtals tvivlande människor. Valet av Maria kan tyckas vara exempel på en misslyckad eller åtminstone en riskabel rekrytering: hon är ung, oerfaren och lever inte ännu i ett stadgat förhållande. Marias tvekande fråga är fullt förståelig: ”Hur skall detta ske?”

Det är slående, att de människor som i Bibeln får en konkret kallelse eller får höra om ett gudomligt ingripande, som skall leda till att ett speciellt barn föds, ofta uttrycker tvivel eller till och med försöker skratta bort saken. Johannes Döparens far Sakarias drabbas av stumhet för sitt tvivel, medan Abrahams fru Sara ler åt hela tanken att hon på sin ålderdom skulle få ett barn.

Ängeln Gabriels svar på Marias fråga är kort och gott: ingenting är omöjligt för Gud. Det handlar om en förtröstan bortom förnuftsargument och erfarenhet: sett ur förnuftets och biologins synvinkel kunde varken Maria, Elisabet eller Sara bli gravida. Ändå sker det. Poängen är tydlig: de blir gravida eftersom Gud har en speciell plan för deras barn. Orsaken att just dessa kvinnor väljs är att understryka Guds underbara möjligheter: några anses vara för gamla, Maria allt för ung – men för Gud är ingenting omöjligt.

Förtröstan om att ingenting är omöjligt för Gud ligger i centrum för vår tro. Det är i den förtröstan som vi tillsammans får möta varje ny dag, det är med den förtröstan som vi tillsammans får möta livets osäkerhet; sjukdomar, ekonomiska bekymmer, relationsproblem. Det är med den förtröstan vi en dag får möta döden.

Samtidigt skall vi vara försiktiga med att förtrösta på Gud på fel sätt. För några veckor sedan handlade evangelietexten om hur Jesus frestas. Där kommer det tydligt fram, att Guds möjligheter att göra under inte är något som vi kan kalkylera med eller skall förhålla oss till som en självklarhet. Jesus kastade sig inte ut från tempelklippan, bara för att pröva om änglarna skulle komma till hans hjälp. Jesus förvandlade inte stenar till bröd, bara för att visa sig märkvärdig i människors ögon.

Vi skall alltså inte utsätta oss själva eller andra för risker, bara för att pröva vår egen tro eller för att pröva om Gud verkligen hjälper. Att riskera sin egen eller andra människors hälsa, med motiveringen att allt är möjligt för Gud, det är att inte använda det ansvar och det omdöme som Gud har gett oss. Jesus hoppade inte från tempelmuren, bara för att Gud skulle komma till hans räddning.

Till undrets väsen hör att vi inte kan kontrollera det. För Gud är ingenting omöjligt, men det betyder inte att vi skulle kunna förutsäga hur Gud skall handla i en viss situation. Att vi får lita på Guds ingripande befriar oss inte från vårt eget ansvar: ofta är det genom oss som Gud hjälper våra medmänniskor.

Det finns mycket som sker i livet som vi inte förstår. Mycket som inte borde få ske. Barn som blir sjuka och barn som tvingas lida av krigets fasor. Unga människor som inte längre orkar leva. Småbarnsföräldrar som drabbas av livshotande sjukdomar.

Den kristna tron ger oss inga enkla svar på livets tidvis grymma verklighet. Att försöka se Guds plan och mening i allt som sker gör Gud till en omänsklig tyrann, utan medkänsla och empati.

Tron handlar inte om vattentäta svar, utan om en förtröstan bortom alla garantier och all kontroll. Det är den attityd som Jesus ger uttryck för genom sina sista ord på korset: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” Det här sker en stund efter att Jesus ropat ut sin ångest och sin protest och sin stora övergivenhet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Steget från förtvivlan till villkorslöst överlämnande är ibland förbluffande kort.

Att följa Jesus och att lägga sitt liv i Guds hand kan kräva ett aktivt beslut från vår sida. Men det kan också ibland snarare handla om brist på alternativ. När många lärjungar övergav Jesus frågade han de tolv, om också de var på väg bort. Petrus svarade då: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” (Joh 6:68) Petrus svar antyder, att också de tolv hade svårt att förstå vad Jesus menade, men att de på något sätt kände att de inte hade något alternativ: Jesus förmedlade det eviga livet ord; och de ville stanna kvar i hans närhet, trots sina tvivel och frågor.

Så får också vi göra. Vi får varje dag lämna oss själva och våra nära och kära, vår hembygd och vår värld i Guds händer. Vi får göra det fastän det finns mycket vi inte förstår. Vi får göra det i förtröstan på Jesus löfte: den som kommer till mig skall jag aldrig visa bort. (Joh 6:37)

Marie bebådelsedag för den här överlåtelsen ett steg längre. Det handlar inte bara om att vi får kasta oss själva i Guds hand, det handlar också om att Gud vill ta oss i sin tjänst. Vi skall inte gräva ner våra pund, vår talang. Var och an av oss bär på värdefulla gåvor, som vi har fått. Våra medmänniskor och vår värld behöver den kunskap, det kunnande och den livserfarenhet som vi har samlat på oss.

Som människor och som församling kunde vi gärna bli skickligare på att locka fram dessa gåvor ur varandra. Att se vilka möjligheter vi bär på. Då skänker vi samtidigt varandra glädjen i att få höra orden: vi behöver dig, du är viktig. När vi gör det, då utför vi samma uppdrag som ängeln Gabriel: vi kallar varandra att ta del i Guds kamp på jorden; Guds kamp för hopp, gemenskap och rättvisa.

Vårt värde i Guds ögon är inte beroende av om vår insats är liten eller stor. Vi får oberoende se oss som delar av Guds folk; lemmar i Kristi världsvida kyrka. Vi kallas att vara vittnen, som i ord och handling visar på Guds utsträckta hand och Guds obegränsade möjligheter att förändra oss och vår värld.