Max von Bonsdorff – stiftsbyggaren (1923–1954)

Under de år som följde efter Finlands självständighetsförklaring år 1917 präglades det svenska kyrkliga livet i vårt land av en aldrig tidigare skådad aktivitet. Den största enskilda händelsen – som även kom att få de mest vittgående följdverkningarna för det finlandssvenska kyrkliga arbetet – var tillkomsten av Borgå stift.

Ett stift blir till

Vägen till ett eget stift för landets svenskspråkiga befolkning var ingalunda problemfri. Frågan aktualiserades i augusti 1918 på ett svenskt prästmöte i Åbo och den behandlades även på de Allmänna svenska kyrkodagarna i Helsingfors i september samma år. När frågan togs upp på kyrkomötet i oktober 1918 förkastades emellertid yrkandet. I den här situationen grep Svenska Finlands folkting in och anhöll om att regeringen måtte vidta nödvändiga åtgärder i frågan.

Max von Bonsdorff. Biskopsporträtt.

Trots detta avancerade stiftsfrågan långsamt i vårt lands högsta politiska organ. Vid upprepade riksdagsbehandlingar åren 1919–1921 förkastades framställan om att avskilja de svenska församlingarna till ett eget stift. I det här avseendet spelade troligen de språkpolitiska aspekterna en betydande roll. När frågan kom upp till behandling i riksdagen år 1922 godkändes slutligen anhållan med rösterna 90 mot 86. Nu återstod det bara att skrida till verket med de praktiska förberedelserna för att stiftet skulle kunna inleda sin verksamhet.

Stiftsstad och biskopsval

Efter riksdagsbeslutet följde en tidvis rätt intensiv diskussion om var domkapitlet skulle placeras. Förutom Borgå figurerade också Vasa och Åbo i diskussionerna. Att det blev Borgå berodde dels på att staden tidigare hade härbärgerat det domkapitel som överförts till Tammerfors stift, dels på att Borgå stad lovade att ställa en lämplig bostad till biskopens förfogande.

Nu återstod bara att välja biskop för det nya stiftet. I diskussionerna utkristalliserades rätt snart två starka kandidater, kyrkoherden i Sörnäs församling i Helsingfors S.W. Roos och kyrkoherden i Södra svenska församlingen i Helsingfors Max von Bonsdorff. Som en tredje potentiell kandidat nämndes kyrkoherden Konrad Ahlman från S:t Karins i Åbo. Det var dock mellan de två förstnämnda som valet stod. Bägge var lämpliga och kunniga. Roos som var född år 1858 hade åldern emot sig, medan en del ansåg den 24 år yngre von Bonsdorff vara i yngsta laget. Valet som förrättades den 19 september 1923 resulterade i att Max von Bonsdorff erhöll första förslagsrum, S.W. Roos andra förslagsrum och Konrad Ahlman tredje förslagsrum.

Stiftets första biskop

Vem var då stiftets förste biskop? Max von Bonsdorff föddes i Åbo den 23 augusti 1882. Han var son till hovrättsassessorn Alfred Oskar von Bonsdorff och dennes hustru Aina Augusta. Efter studier i filosofi och teologi avlade han såväl filosofie som teologie kandidatexamen vid Helsingfors universitet. Åren 1910–1915 verkade han vid sidan av sin prästtjänst i Viborg som religionslärare i stadens lyceum. År 1915 flyttade von Bonsdorff till sin födelsestad Åbo och fungerade där som religionslärare under de sex följande åren. Vid sidan av sitt lärarkall arbetade han samtidigt på sin doktorsavhandling om den grekiske kyrkofadern Johannes Chrysostomus, och avhandlingen framlades till offentlig granskning år 1922. År 1921 valdes Max von Bonsdorff till kyrkoherde i Södra svenska församlingen i Helsingfors.

Stiftsbyggaren

Den stora utmaning som von Bonsdorff som nytillträdd biskop stod inför var att bygga upp och skapa en sammanhållning i det nya geografiskt splittrade stiftet. Därför satte biskopen en ära i att besöka och visitera församlingarna i en takt som ingen av de senare biskoparna nått upp till. Hans efterträdare biskop G.O. Rosenqvist har träffande konstaterat att von Bonsdorff outtröttligt reste runt i stiftet. ”I vårsol och höstmörker, på sommarens lockande bilvägar och stormdagars farliga färder mellan skärens klippor. Oräkneliga och för våra bygders liv djupt betydelsefulla har de högtider varit, som biskop von Bonsdorff skänkt våra svenska församlingar.”

En sammanställning av von Bonsdorffs visitationsverksamhet visar att han under sina sex första år som biskop förrättade hela 81 lagstadgade visitationer, vilket ger ett medeltal om nästan 14 visitationer per år. Till detta kom ytterligare en lika stor mängd besök i församlingarna i anslutning till kyrkoherdeinstallationer, församlingsfester och kyrkoinvigningar.

Genom sin omfattande visitationsverksamhet och sitt outtröttliga arbete för stiftets bästa lyckades von Bonsdorff skapa förtroende och ena det både geografiskt och andligt heterogena stiftet. Under visitationerna betonade han gärna vikten av kristen fostran och undervisning och betydelsen av en livaktig sång- och musikverksamhet, samtidigt som han inskärpte vikten av en nykter livsföring. Dessa tre frågor var något av en hjärtesak för biskopen och i protokollen från hans visitationer är de frekvent återkommande.

Ledaren

Max von Bonsdorff har karakteriserats som en god och handfast ledare. Hans ledarstil kunde av en del uppfattas som stram och delvis auktoritär, men det är då skäl att komma ihåg att han levde under en tid som präglades av andra premisser för ledarskap än de som gäller i dag. Tveklöst vilade det något av en aristokratisk aura över stiftets första biskop. Han var en ledare av den gamla stammen som samvetsgrant, men lugnt och sakligt skötte förhandlingar, hanterade ordförandeklubban och fördelade ordet i diskussioner.

Tack vare sin inneboende auktoritet vann von Bonsdorff även prästerskapets förtroende, vilket inte betydde att kritik ej var tillåten. När biskopen avtackades för sin insats efter synodalmötet år 1947 noterade domprosten Olav D. Schalin att också de yngre prästerna i stiftet nog står bakom sin biskop i vått och torrt även om de under diskussionerna på synodalmötet hade haft annan åsikt i en del frågor och därmed i sin iver ibland omedvetet uppträtt olämpligt.

Herden

Redan i sitt herdabrev Tjänen varandra tog Max von Bonsdorff fasta på vikten av det faktum att biskopen är en herde vars primära uppgift är att tjäna sitt stift. I sina tal och framför allt i cirkulären till stiftets prästerskap återkom han senare under hela sin biskopstid med jämna mellanrum till detta tema.

Personligen utövade biskop von Bonsdorff sitt herdeuppdrag främst i och genom den enorma korrespondens han hade med sina präster. I den personliga korrespondensen blev förhållandet mellan biskopen och den enskilda prästen ett annat och tonen var uppmuntrande, rådgivande och själavårdande. Biskop von Bonsdorffs stora brevsamling finns bevarad på handskriftsavdelningen vid Åbo Akademis bibliotek. Tyvärr har detta gedigna och värdefulla material ännu inte utforskats i någon större utsträckning. När detta sker kommer troligen bilden av stiftets första biskop att framträda i en ny dager. Framför allt torde den kompletteras med en själavårdande pastoral dimension, vilken bidrar till att berika bilden av von Bonsdorff som en herde som i alla situationer värnade om sin hjord och inte sparade någon möda när det gällde att leda, trösta och föra den till de gröna ängar som Psaltarens tjugotredje psalm talar om.