Georg Olof Rosenqvist – kontaktskaparen (1954–1961)

Georg Olof Rosenqvist var den andra i ordningen av Borgå stifts biskopar. När han år 1954 efterträdde Max von Bonsdorff hade han redan hunnit skapa sig ett namn både i Borgå stift och i den finländska universitetsvärlden, detta inte minst genom en nästan trettioårig insats som lektor och professor vid Åbo Akademis teologiska fakultet, kombinerad med ett stort antal betydande förtroendeuppdrag inom finländskt kyrkoliv.

Innan vi går in på G.O. Rosenqvists biskopsgärning kan en kort inblick i hans barndom och uppväxt vara till hjälp för att ge en uppfattning om de bakgrundsfaktorer som låg till grund för hans livsgärning.

Akademisk och borgerlig hemmiljö

Georg Olof Rosenqvist föddes den 24 november 1893 i Helsingfors. Fadern Georg Gustaf Rosenqvist var professor i dogmatik och etik vid Helsingfors universitet. Miljön i hemmet kan karakteriseras som typiskt borgerlig och akademisk och Georg Olof lärde sig tidigt att umgås med universitetets lärare och studenter liksom också med lantdags- och riksdagsmän.

Georg Olof Rosenqvist. Biskopsporträtt.

Hemmiljön präglades av faderns kulturintresse och sociala rättvisetänkande. I det Rosenqvistska hemmet betonades även kristendomens etiska och sociala sida. Det rådde inget motsatsförhållande mellan kristendom och kultur, tvärtom ansågs dessa komplettera och berika varandra. Ingeborg Nyberg konstaterar i sin doktorsavhandling Att förmedla tro. G.O. Rosenqvists syn på kristen förkunnelse och undervisning att G.O. Rosenqvists far Georg Gustaf bekämpade såväl en religionsfientlig kultur som en kulturfientlig religion. Denna inställning kom även att i hög grad prägla G.O. Rosenqvists livs- och biskopsgärning.

När G.O. Rosenqvist var endast fyra år gammal dog hans mor Fanny Rosina (f. Forstèn). Hans far gifte dock om sig knappt två år efter hustruns frånfälle. Den nya hustrun Irene Olivia Bergroth var präglad av ett mera personligt orienterat och öppet fromhetsliv, vilket i viss mån påverkade G.O. Rosenqvist och hans två syskon och gav dem en ökad förståelse för väckelsefromheten.

Läraren

G.O. Rosenqvists livsgärning kan sammanfattas med en mängd epitet, men det går knappast att göra honom rättvisa utan att beröra hans pedagogiska verksamhet, eftersom han under den största delen av sitt liv fungerade som lärare.

Efter att ha genomgått Svenska Normallyceet i Helsingfors åren 1902–1911 avlade G.O. Rosenqvist filosofie kandidatexamen år 1914. Åren 1915–1920 fungerade han som timlärare vid olika läroverk i Helsingfors och åren 1920–1926 bestred han en äldre lektorsbefattning i religion och filosofi vid Svenska Normallyceet.

År 1925 kallades Rosenqvist som timlärare till den nystartade teologiska fakulteten vid Åbo Akademi och följande år knöts han närmare till fakulteten då han mottog lektoratet i praktisk teologi. Rosenqvist blev sedan Åbo Akademi trogen ända till år 1954 då han valdes till biskop i Borgå stift. Inom Akademin hade Rosenqvist en mängd betydande poster. Efter att han disputerat för doktorsgraden år 1927 utnämndes han till professor i praktisk teologi år 1930, en tjänst som han innehade fram till år 1954. Under den här perioden fungerade han åren 1930–1942 som dekanus för Teologiska fakulteten. Åren 1936–1942 var han prorektor för Åbo Akademi för att under perioden 1942–1950 inneha rektorskapet.

Som lärare var Rosenqvist både omtyckt och uppskattad. Han ägde en naturlig förmåga att entusiasmera och inspirera sina studerande. Deras omdömen talar om en ”förstklassig pedagog” och ”hänförande predikant och föreläsare”. Hans framställningssätt kännetecknades av konkretion, överskådlighet och enkelhet och han fäste stor vikt vid att genom demonstrationer och modellektioner inpränta vikten av struktur och logik i det framställda stoffet.

När dessa egenskaper därtill kombinerades med en inre övertygelse och ett varmt kristet engagemang lämnade han starka intryck hos de teologiestuderande vilka han sedan som biskop fick förmånen att vara förman för. En av hans studenter skriver om honom: ”… han gav intryck utöver det kunskapsmässiga. Redan allvaret och engagemanget i hans undervisning gjorde att det som sades trängde in i personligheten.”

De ovan anförda goda omdömena till trots bör framhållas att en del av studerandena upplevde Rosenqvist som auktoritär och krävande. Hans briljanta intellekt och borgerliga bakgrund kunde ibland ta sig uttryck i en viss överlägsenhet som av en del upplevdes stötande. Speciellt österbottniska studenter som kom från enkla förhållanden och därmed inte hade tillägnat sig det mått av stil och etikett som Rosenqvist ansåg vara av nöden för en präst, blev ibland måltavlor för hans kritik.

Kulturpersonligheten

G.O. Rosenqvists kulturellt-akademiska uppväxtmiljö och den påverkan han rönte i synnerhet från fadern lämnade outplånliga spår hos honom. Det intresse han ärvt hemifrån för både kyrka och kultur blev också bärande element i hans egen livsåskådning. Rosenqvist värnade om en folkkyrkosyn som inom sig rymde såväl väckelserna som de kyrkofrämmande. Ett uttalande av honom belyser denna inställning: ”Må vi blott arbeta på att göra Finlands kyrka ljusare och friare, öppen för himlens vindar, öppen såväl för de bästa som de mest sjunkna i vårt folk! Må vi härvid erkänna hennes ansvar i tidens lyten samt klart se hennes stora möjligheter att fylla sin enastående uppgift i folklivet!”

I sin strävan att skapa kontakt till grupper som stod främmande för kyrkan vände sig Rosenqvist under sin biskopstid främst gentemot två håll. För det första värnade han om kontakten och relationerna till kulturkretsarna som ofta var främmande för kyrkan. Detta skedde inte minst genom den uppskattade föredragsserien ”Inför livsfrågorna”. Denna serie anordnades i Helsingfors under 1950-talet och väckte berättigad uppmärksamhet. Som mest kunde den samla upp till ett tusental personer. Biskop Rosenqvist medverkade själv regelbundet med föredrag i aktuella tidsfrågor.

För det andra arbetade biskop Rosenqvist målmedvetet för att förbättra kontakterna mellan kyrkan och arbetarrörelsen. Vi får inte göra skillnad mellan finare och mindre fint arbete, förklarade biskop Rosenqvist sin syn på förhållandet mellan kyrkan och arbetarkretsarna.

Personligen strävade han efter att tillämpa sin syn i praktisk handling genom att under sina visitationer i stiftets församlingar samla industriarbetarna till andaktsstunder eller till överläggningar kring frågor som var aktuella för både kyrkan och arbetarrörelsen.

Predikanten

Biskop G.O. Rosenqvist karakteriserades av sina samtida som en synnerligen god och uppskattad förkunnare. Hans efterträdare, biskop Karl-Erik Forssell, noterade att han som talare var att anse som ”vårt stifts främste”, med förmåga att tala ”till bönder på bönders vis och till lärde män på latin”. Domprosten Olav D. Schalin konstaterade i en nekrolog att ”han ägde i allra högsta grad våra akademiska kretsars öra. Men också riksdagsmännen lyssnade med respekt till de sanningsord han uttalade som ett kyrkans budskap i tiden.”

De ovan anförda omdömena präglas i viss mån av att de uttalades i anslutning till G.O. Rosenqvists frånfälle. Men även med beaktande av detta faktum torde det stå utom allt tvivel att biskop G.O. Rosenqvist ägde en sällsynt förmåga att både fängsla och inspirera sin publik. Hans framställningssätt kännetecknades av beläsenhet och sakkunskap parad med en personlig tillägnad fromhet. Dessa element i kombination med en god retorisk förmåga satte djupa spår hos åhörarna, oberoende av deras livssituation.

Då stiftets första biskop Max von Bonsdorff i främsta rummet ägnade sin tid åt att bygga upp det nya stiftet, var det G.O. Rosenqvists stora privilegium att verka som kontaktskapare. Rosenqvist kunde tack vare sin gedigna erfarenhet och tidigt förvärvade kontakter till vitt skilda kretsar i samhället bygga broar som konsoliderade den finlandssvenska befolkningen kring sitt biskopsstift.