Karl-Erik Forssell – lyssnaren (1961–1970)

Den tredje i ordningen av Borgå stifts biskopar Karl-Erik Forssell var, liksom sin föregångare, född i Helsingfors. Forssell föddes den 27 november 1905 i arbetarstadsdelen Berghäll. Familjen bestod av föräldrarna Carl Fridolf och Elvina Lindqvist samt Karl-Eriks tre syskon. Hemmet kom dock att sex år senare splittras under synnerligen tragiska omständigheter. I juli 1912 dog Karl-Eriks mor och i augusti samma år gick fadern Carl Fridolf bort.

Karl-Erik och hans tre syskon omhändertogs tillfälligt av en faster i väntan på en mera permanent och hållbar lösning. Några månader efter föräldrarnas frånfälle adopterades Karl-Erik av ett barnlöst par, Signe och Axel Forssell. Relationen mellan paret Forssell och adoptivsonen var god, vilket bland annat tog sig uttryck i att den lille Karl-Erik vid det första sammanträffandet kröp upp i sin nya pappa Axel Forssells famn.

Karl-Erik Forssell. Biskopsporträtt.

Väckelsebakgrund

Karl-Erik Forssells uppväxttid präglades i andligt hänseende av den anglosachsiska väckelsefromhet som var förhärskande vid Missionskyrkan i Helsingfors där paret Forssell hade sin andliga hemvist. Till de ledande gestalterna hörde den legendariske baronen Karl August Wrede.

Karl-Erik tog personligen aktivt del i verksamheten och fungerade som söndagsskollärare, juniorledare samt deltog i sång- och musikarbetet. Under sin studietid vid den teologiska fakulteten i Helsingfors åren 1923–1927 deltog Karl-Erik Forssell i det kristliga ungdomsarbetet inom KFUM och Svenska Studenters Kristliga Förening. Det var också från ett av de stora studentmötena som Forssell härledde sitt andliga genombrott. Under det kristliga studentmötet i Tammerfors år 1925 berördes han starkt av budskapet i predikningarna och han karakteriserade mötet och speciellt en predikan om den förlorade sonen som en ”väckelsens stund”.

Via Pernå och Åbo till biskopsstolen

Efter att Karl-Erik Forssell år 1927 hade avlagt sin teologie kandidatexamen prästvigdes han och erhöll sitt första förordnande i Pernå i Östra Nyland. Tiden i Pernå blev händelserik och omtumlande på flera sätt. Karl-Erik Forssell kämpade en ojämn kamp där såväl ensamheten som den egna väckelsekristna trosidentiteten utgjorde ingredienserna. Ensamheten övervann han så småningom, dels genom att han rätt snart kom in i sällskapslivet och fick nya vänner i församlingen, dels tack vare det faktum att han år 1929 gifte sig och bildade familj.

Livet i det av stora herrgårdar präglade Pernå utmanade också Karl-Erik Forssells väckelsekristna identitet. Han hade uppenbara betänkligheter inför festerna och den världslighet som han upplevde att kännetecknade umgänget på dessa. Under hösten 1928 vandrade han därför bokstavligen i dödsskuggans dal, men genom själavårdande samtal och en inre mognadsprocess fann han på nytt en inre frid och en ny frimodighet att förkunna Kristus.

Familjen Forssell stannade i Pernå till våren 1935 då Karl-Erik tillträdde en kaplanstjänst i Åbo svenska församling. Det var även i denna församling som han skulle komma att utföra den största delen av sitt långa livsverk. Karl-Erik Forssell var kaplan i Åbo åren 1935–1953 och kyrkoherde från år 1953 till 1961 då han valdes till biskop i Borgå stift.

Under Åbotiden utvecklades Karl-Erik Forssell i andligt hänseende i en mera kyrklig riktning. Uppväxttidens väckelsepräglade, andliga ideal tonades nu ned till förmån för en mera distinkt kyrklig hållning. Han etablerade under tiden i Åbo kontakter till både den katolska och den ortodoxa kyrkan. Det liturgiska intresset stärktes under inflytande av ämbetsbrodern Kurt Paetau, och Forssell handhade också vid sidan av sin tjänst de praktisk-teologiska övningarna vid Teologiska fakulteten. Under Åbotiden blev Forssell även frimurare och avancerade snabbt i graderna inom orden, något som en del även tolkat som ett utslag av hans ökade intresse för liturgik och ceremonier.

Biskopen som byggde inåt

Hur var då Karl-Erik Forssell som biskop? Vad kännetecknade hans biskopsgärning och vilka frågor lyfte han upp på dagordningen? Hans efterträdare på biskopsstolen i Borgå, John Vikström, har i sitt herdabrev Tro i kris gett en karakteristik av sina företrädare i ämbetet. Vikström beskriver von Bonsdorff som en stiftsbyggare som byggde upp och försökte skapa en samhörighet i det andligt och geografiskt splittrade stiftet. G.O. Rosenqvists insats bestod i att bygga utåt och skapa kontakter till kultur- och arbetarkretsarna. Karl-Erik Forssells särskilda gåvor beskrivs av John Vikström så här: ”Han gav stiftet och dess församlingar en undervisning och ett förpliktande vittnesbörd om det som berör nerven i kyrkans liv: andakten, bönen, Bibeln, gudstjänsten. Outtröttligt strävade han att leda sitt stift till det andliga livets källor. Han byggde inåt.”

Lyssnaren

John Vikströms karakteristik av Karl-Erik Forssells biskopsgärning kan knappast motsägas, eftersom den låter sig beläggas såväl i Karl-Erik Forssells böcker och brev som i andras omdömen om honom. Redan i sitt herdabrev Låt oss lyssna (1962) anlade Karl-Erik Forssell den ton som kom att ljuda under de nio år han var biskop. I herdabrevet skriver han om ett trefaldigt lyssnande. Forssell uppmanade sitt stift och dess människor att inte bara lyssna till varandra, utan fördjupa detta lyssnande så att de först lyssnar till sitt inre och blir varse sin egen situation och sina innersta tankar och intentioner. Efter det gällde det att lyssna till andra och att göra det med både hjärta och vilja så att man förstår sin medmänniskas situation och hennes innersta tankar. I detta lyssnande inåt mot oss själva och utåt mot andra gäller det för det tredje att ständigt lyssna till Guds röst i mötet med andra människor. Vad vill Gud säga genom människor vi möter eller genom de öden vi påminns om under vår livsväg?

För dem som hade förmånen att personligen möta Karl-Erik Forssell vid visitationer eller andra samlingar framstod denna hans livshållning i full dager. Han ägde förmågan att lyssna och notera små detaljer och fina nyanser. I stället för att genom högljudd argumentation ge uttryck för sina åsikter eftersträvade han en lyssnandets konsensus, ett samförstånd som sprang fram ur den gemensamma upplevelsen av att stå i samma uppgift i Guds rike, även om den andliga bakgrunden och de teologiska premisserna var synnerligen olikartade.

Förkunnaren

Biskop Karl-Erik Forssell var tillika en mycket god och gärna hörd förkunnare. Hans musikaliska ådra och det inneboende intresset för prosa och poesi gav också återklang i synnerligen stilistiskt välformulerade och innehållsmässigt djupa predikningar. Med en konkretion och enkelhet, som inte röjde några tecken på banalitet, fängslade han sina åhörare med sin mjuka röst och sitt trygga framställningssätt.

Jockum Krokfors som i sin licentiatavhandling analyserat Karl-Erik Forssells predikningar karakteriserar Forssells senare förkunnelse som en strukturerad, stilmässigt rik och kyrkocentrerad förkunnelse. Dessa drag kan även skönjas i Forssells publicerade predikosamlingar. Forssells förkunnelse var under biskopstiden starkt knuten till kyrkoåret och dess växlingar. Kristus uppenbarar under kyrkoårets stora högtider och i de vanliga söndagarna sitt uppdrag och sin verksamhet på ett fullödigt sätt. Det är i gudstjänsten och sakramenten som hela den osynliga världen möter människan och alla hennes yttre och inre behov.

Biskop Karl-Erik Forssell avgick i och med sin pensionering år 1970. Han levde dock till hög ålder och dog den 2 maj 1995 i Åbo. För eftervärlden har bilden av den vithårige och faderlige biskopen bevarats hos många. Karl-Erik Forssell var biskopen som enträget manade sitt stift att lyssna till både Gud och människor och söka sig inåt mot det eviga livets källsprång.