100 år av egensinne! 100 år av självstyrelse. Det är verkligen värt att fira och tacka för. Och det märks.

 

Ålänningarna jag har mött på gatorna, sommarcaféerna och strandpromenaderna de senaste dagarna har sett glada och stolta ut.

Jörgen Petterson berättar i Ålands idrott om hur det var då den trefasiga blå-gul-blåa flaggan hissades för första gången på sångfesten i Mariehamn 1922, några veckor efter den första självstyrelsedagen.

Medan musiken spelade och flaggan gick i topp tårades de närvarandes ögon allt medan de sjöng och gladdes åt det stycke som skulle bli den nya självstyrelsens kännetecken.

Flaggan blev en symbol för något större som förenar. Friheten, självstyret, gemenskapen och sammanhållningen, språket, kulturen, tron på framtiden.

Allt detta som är värt att värna om. Allt detta som krävde egensinne, mod, visioner och arbete för att bli till.

Flaggans färgsättning och mönster förändrades visserligen. Men den större dimensionen av omistliga värden flaggan öppnar upp för står kvar.

Därför har den åländska flaggan stolt vajat i Mariehamn, i kommunerna, på byggnader, hus och hem och i församlingarna under de fyra festdagarna.

Och idag har vi placerat den här framme i Sunds kyrkas kor samtidigt som vi i tacksamhet tänker på och hedrar alla dem som byggt upp Åland och dess självstyrelse.

Sunds kyrka är den äldsta kyrkan på Åland. Under de här höga stenvalven har ålänningar samlats i ca 750 år. Också här har människors ögon tårats och också här har människor sjungit tillsammans. Och gör det fortfarande.

Om dessa stenvalv kunde tala skulle de berätta om människor som samlats här för att glädjas över livets under och tacka Gud för ett nyfött barn.

Valven skulle berätta om förälskade människor som stått sida vid sida här framme för att dela livet och ta emot Guds välsignelse för kommande dagar och år.

Och de skulle berätta om hur människor samlats här för att sörja, minnas och ta avsked av en älskad människa.

Många är de böner, tankar, suckar och tack som stigit upp mot himlen härifrån.

Här under valven har människor upplevt känslan: det finns en större dimension, något mera, något vi inte har alla orden för men som plötsligt, i ett ögonblick, kan komma så nära.

Jag tror att det är samma känsla som kan infinna när man från klipporna ser solnedgången vid horisonten, eller sitter i en båt ute på det glittrande havet eller går en pilgrimsvandring.

Vad är detta? Varifrån kommer denna känsla? Denna aning? Paulus skriver i dagens läsning, i Romarbrevet:

”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar / … / Ty av honom och genom honom och till honom är allting” och i Apostlagärningarna tillägger han: ”I Gud är det som vi rör oss, lever och är till”.

Kan det vara så att det är Gud vi förnimmer för ett ögonblick? Att Gud försiktigt rör vid vårt allra innersta?

”Du, o Gud, har skapat oss till Dig och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig.” skriver kyrkofadern Augustinus på 300-talet.

Augustinus anar den större dimensionen. Han ser att människans liv är invävt i ett djupare sammanhang. Vi är inte ensamma här i universum. Vi är inte övergivna åt oss själva.

Om det är så, betyder det att Gud är mycket nära. Om det är så, betyder det att vi får vila i Guds kärleksfulla blick. Den blick som säger ”Du är älskad precis sådan du är. Du är förlåten. Du är min.”

Triumfkrucifixet här under valvbågarna har i över 700-år varit en påminnelse om att Gud sände Jesus Kristus för att vi skulle veta att det är så. Att Guds kärlek i Kristus omsluter oss på alla sidor.

Ja, om det är så att Gud är så nära, innebär det att vi inte kan komma till det ställe eller in i den situation där inte Guds kärlek och barmhärtighet skulle nå oss.

Gud är aldrig långt borta från någon enda av oss.

Så kära vänner, nu är vår tid på jorden. Varje slag som vårt hjärta slår bär bud till oss från den större dimensionen: livet är en gåva från Gud som vill att vi ska finnas till, just nu. Nu är tid att leva det liv som ska levas.

Nu är tid att älska, att mötas och sjunga visorna som väntar på att sjungas. Nu är tid att i kärlek säga och göra det som våra medmänniskor behöver för att se att vi bryr oss och vill väl. Nu är tid att visa barmhärtighet, kärlek och förlåtelse. För vi hör ihop och vi behöver varandra.

När vi nu om en liten stund reser oss för att bekänna vår tro får det vara med tillit och förtröstan på Gud som är alltid är större och som bär oss och våra liv i kärlek och omsorg om allt skapat.