Från pandemi och mot framtiden

Från pandemin och mot framtiden – vägar och vyer i frihetens landskap

Jag vill börja med att berätta vad det här föredraget kunde ha handlat om. I spåren efter pandemin mot framtiden kunde jag ha berättat om hur vi lärde oss distansarbete, hur teams-möten med mycket färre resor upptäcktes av många, hur gudstjänster och andakter plötsligt sköljde över nätet och fick många tittare, hur zoom och en bärbar dator på köksbordet blev ett sätt att umgås mellan familjemedlemmar även om alla fysiskt inte är närvarande. Och jag kunde ha använt den nya termen ”digiloikka”, det stora steget in i den digitala världen och till sist frågat, att har vi nu hittat vägen in i frihetens landskap.

Jag väljer att inte göra det. I dag vill jag hellre tala om upptäckten av eller påminnelsen om det omistliga, det nödvändiga och ett fördjupat perspektiv som pandemin gav oss. För jag tror att det är de sakerna som bär in mot frihetens landskap.

Jag vill inte kalla detta för välsignelser i pandemins fotspår – det vore förmätet med tanke på det lidande som pandemin och begränsningarna förorsakat många. Men i en kris kan det inträffa att vi ser tydligare än förut vad som verkligen är av värde i våra liv och i den verklighet vi lever. Och det är just de sakerna vi ska ta med oss när vi söker vägarna mot framtiden.

Jag tror att de för oss omistliga och nödvändiga sakerna, om de förvaltas väl, kan ge kraft till förändring och fördjupning i våra liv.

Jag vill lyfta fram fyra perspektiv som jag menar att nu är tydligare än förut.

 

Vi hör ihop med varandra

Första gången jag läste om viruset var i en notis om att något hänt i Wuhan i Kina. När tidningen låg på köksbordet kunde jag inte föreställa mig att några månader senare skulle det finnas en vägspärr i Nyland och vi skulle sitta i Borgå och ha barnen i Österbotten och i Sverige utan möjlighet att träffas.
Det blev tydligt att vi bor i en global värld där det som sker i en annan världsdel plötsligt kan vara utanför min dörr. Och att det är något jag inte kan välja, utan måste förhålla mig till.
Och allt detta kom oförberett. Jag minns dagen då krisen slog till i Finland i mars 2020. Jag var på väg till matbutiken och blev uppringd av en journalist som ville veta vad biskopen har att säga på tröskeln till något som påminner om en stor pandemi. Jag blev tvungen att säga att jag ringer upp om en liten stund. Där stod jag sedan med min spenatsoppa i handen och googlade ”pandemi i Finland”. Ändå är jag glad att det första jag kom att säga var att det här måste vi igenom tillsammans och att det är allas vår uppgift att hjälpas åt i hårda tider.

Om besöket i matbutiken tidigare varit en individuell upplevelse med mina uppköp för ögonen, blev det under pandemin en påminnelse om vårt förhållande till andra. Plötsligt skulle vi hålla avstånd, ha god handhygien och använda ansiktsmask för att skydda oss själva och varandra. I stället för att trängas började vi se varandra i ögonen och notera vad andra runt omkring oss gör. Vi förstod att det inte går an att tränga sig före andra, utan alla tycks vara i affären på samma villkor.

Det blev alltså tydligt att vad jag väljer att göra, får konsekvenser för andra. Och vad andra gör, får följder för mig. Vi insåg tydligare än förut, oberoende av om vi vill det eller inte, att vi är en del av ett kollektivt samhälle. Och vi förstod tydligare vad det innebär att bo i en global värld. En värld där allt hänger ihop på något sätt. Att vi är en del av ett sammanhang som det inte går att stiga ur eller att välja vägar utan att tänka på andra.

Vi hör ihop med varandra. Paulus skriver i 1 Kor 12:

Kroppen består inte av en enda del utan av många. 

Om foten säger: »Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen«, så hör den likafullt till kroppen. 

Och om örat säger: »Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen«, så hör det likafullt till kroppen.

 

Vi har ansvar för varandra

En äldre person berättade för mig mitt under pandemin att hen hade gjort en ny upptäckt. Hen sade att hen hade insett hur många grannar det fanns i höghuset. Jag undrade om inte personen hade känt till det tidigare. Jo, sade hen. Men nu vet jag att jag hur många riktiga grannar jag har.

När jag under begränsningarna fick veta att jag ska hållas inomhus ringde några grannar på dörren och frågade om de kunde veckohandla åt mig. Sedan blev de fler. Då matkassen stod utanför dörren och väntade på att jag skulle lyfta in den, visste jag att jag har riktiga grannar. Grannar som bryr sig.

Pandemitiden tog ibland fram de vackra sidorna hos oss på ett annat sätt än tidigare. Många såg människors utsatthet och vågade gripa in och visa omtänksamhet. Kreativa lösningar skapades på vardagliga problem och medmänskligheten fick nya ansikten. Både de som, kanske plötsligt, behövde hjälp och de som ställde upp, insåg mer än förut vad det innebär att vi har ansvar för varandra.

Jag är övertygad om att de som ringde på dörren och frågade om de kunde hjälpa till inte upplevde sin insats som en börda, utan som en bekräftelse på att det är så här det ska vara. För någonstans inom oss svarar det an mot en upplevelse av djup mening när vi gör något för våra medmänniskor. Vi inser att vi har ansvar för varandra och att fullgörandet av det ansvaret hjälper oss att förstå varför vi finns till.

Men vi vet också att pandemin på ett hårt sätt visade vad avsaknaden av omsorg kan betyda. Jag tänker på dem som inte hade någon som ställde upp för dem och dem som blev utestängda från möjligheten att få hjälp. På dem som redan var ensamma och blev ännu ensammare när vi drog oss undan för att skydda oss själva och varandra.

Alla de har betalat ett högt pris. Det är dem, de som blev utanför, som vi nu kallas att se och göra något för, innan vi skyndar oss att tala om ”det nya normala och livet i den digitala världen”.

Vi såg även hur orättvisan ur ett globalt perspektiv blev synlig då nivån på sjukvården och tillgång till vaccin varierade i så hög grad. Utsikterna att klara av pandemin är mycket olika beroende på var vi föds och lever. Vi minns bilderna från Brasilien, de många gravarna och kistor på rad. Pandemin har där krävt över 600 000 dödsfall.

Och vi hör forskarna som nu säger att varningstecknen på pandemin fanns redan för flera år sedan men att vi inte ville höra. Och de påminner oss om att de ser samma mönster i klimatkrisen – att vi får alla fakta men reagerar först när allt är ett faktum. I ljuset av pandemin kan vi inte förneka orättvisorna, vårt globala ansvar och kallelsen att handla medan vi har tid.

Vi har ansvar för varandra.

 Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, 

för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. 

Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

 

Vi behöver relationer och närhet

Ingen av oss hade väl räknat med att det skulle komma en dag då vi avråddes från att ta varandra hand, från att vara för nära varandra eller att ge en kram. I vår kultur var det ju handslaget, att sitta någorlunda nära och umgås, och att ge en, visserligen för en del försiktig, men ändock varm kram, som bekräftade att vi behöver närhet och beröring.

Men det var då, när begränsningarna infördes i full styrka, som vi insåg, kanske på ett djupare plan än förut, att vi har en kropp som vill kommunicera närhet.

Nu på våren satt jag bredvid sängen där en döende person låg. Han ville träffa sitt barnbarn ännu en gång. Det gick inte eftersom barnbarnet var i Sverige så vi använde Zoom och en bärbar dator. När den gamla mannen såg sitt barnbarn lyste han upp och sträckte ut sin hand mot skärmen. Han ville röra vid sitt barnbarn, inte bara se och höra.
I den stunden såg jag hur tydligt vår själ, vårt inre behöver gemenskap, närhet och beröring.
Gud har skapat oss till att leva i relation med varandra.

Vi människor behöver andra människor. Vi måste ha blickar att spegla oss i. Vi måste få möta leenden som bekräftar oss. Vi måste få vidröra en annan människas hud för att känna att vi själva lever.

Vi behöver relationer och närhet.

Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

Ögat kan inte säga till handen: »Jag behöver dig inte«, och inte heller huvudet till fötterna: »Jag behöver er inte.

 

 Vårt inre rums längtan

 Jag minns söndagen då det blev möjligt att gå till kyrkan. Nog hade jag saknat det länge. Men jag hade surfat och över nätet följt med församlingarnas gudstjänster i Borgå stift. Ändå överraskades jag av upplevelsen. När jag kände doften från kyrkorummet märkte jag hur glad hela mitt jag blev.

Min kropp, själ och ande talade samma språk – här vill jag vara, här vill jag slå mig ned och dela stunden med systrar och bröder. När jag gick till nattvarden drabbades jag av en upplevelse att mitt allra innersta behov nu skulle fyllas. Jag insåg att mitt hjärta bar på en ordlös längtan som bara kunde fyllas där framme vid nattvardsbordet. Mina kinder blev våta av tårar. ”Gosse, ta dig samman. Du är ju biskop i Borgå stift. Du är i domkyrkan.” Jag tog emot Jesus Kristus i brödet och vinet. Ja, sade mitt hjärta. Det är så här det ska vara.

Jag har hört många tala om motsvarande upplevelser när det åter blev möjligt att samlas. Kyrkofadern Augustinus ord ”mitt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig min Gud” fick en ny dimension under pandemin då möjligheten att samlas kraftigt begränsades. Vi såg vad som är viktigt och dyrbart för vårt inre. Att dela gemenskapen i gudstjänsten, vid dop, vigslar och begravningar fyller ett djupt behov. När livets puls slår hårt, om det så är av längtan efter djup, eller av glädje eller sorg, vill vi samlas.

Vi upptäckte att inte ens teknologin kan ersätta närvaro och gemenskap. Kropp, själ och ande hör samman på ett odelbart sätt. Och för en hel upplevelse av gemenskap kan vi inte dela på dessa tre. Vi kan inte transformera om oss till den digitala världen och samtidigt behålla alla dimensioner av vår gemenskap. Vår kropp och vår hud begränsar fortfarande vår själs utfärder.

Vårt inre rum längtar.

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Pandemin var inte barmhärtig. En del fick uppleva den mycket hårt, andra kom lindrigare undan. Men vi ser klarare och vi ser djupare. Vi ser att individualism, själviskhet, polarisering, ytlighet inte håller i mötet med kriser och utmaningar. Vi ser att de begränsar oss och gör oss små.

Vägarna mot framtidens och frihetens landskap ska vi som kyrka och medmänniskor gå tillsammans övertygade om att det vi sett under pandemin är sant: Vi hör ihop med varandra. Vi har ansvar för varandra. Vi behöver relationer och närhet. Och vårt inre rum längtar efter Gud och gemenskapen med varandra.