Siirry sisältöön

Julbön i Borgå domkyrka 24.12.2017

Julbön 2017 Borgå domkyrka

Från vaggan till graven, brukar vi säga då vi vill sammanfatta en människas livsväg. Från krubban till korset kunde vi säga när vi tänker på Jesus. Krubban och korset. Materialet torde i båda fallen ha varit trä. Det finns en tankeväckande koppling till att Josef var en timmerman; en snickare. När Jesus växte upp lärde han sig Josefs yrke och hantverk.

Trävirke är ett organiskt material. Du kan använda det på oändligt många sätt, men du måste ta hänsyn till materialet. En kunnig timmerman hittar de rätta brädbitarna för varje enskilt ändamål. Vissa träslag är mer böjliga än andra, medan andra lätt bryts av. Vissa material är starkare och hållbarare, andra är bäst lämpade för finsnickeri.

När Jesus bemöter människor är det som om han skulle tillämpa något av det han har lärt sig som timmerman. Alla människor är inte likadana, och därför behöver vi ta hänsyn till de unika möjligheterna och begränsningarna hos varje människa. När Jesus till exempel mötte Sakaios såg han inte bara en oärlig tulltjänsteman, som av själviska skäl samarbetar med fienden; de romerska erövrarna. Jesus såg en människa som längtade efter närhet och gemenskap, men som inte av egen kraft förmådde bryta med sin girighet. Genom att Jesus bjöd in sig själv till Sakaios hem möjliggjorde han en förändring hos honom som befriade Sakaios från själviskhet till ånger. Efter Jesu besök ville Sakaios betala tillbaka med råge allt det han tagit med orätta medel.

Berättelsen om Sakaios kan tyckas sakna en direkt koppling till julen, men jag tror att den förändring som Sakaios går igenom är en bra beskrivning av hur vi önskar att julen kunde förändra oss: från själviskhet till hjälpsamhet; från instängdhet till gemenskap.

Den gemensamma faktorn för berättelsen om Sakaios och vårt julfirande är Jesu bestämda viljeyttring: idag skall jag vara din gäst! Jesus kan vara närvarande under julen både på ett osynligt och ett väldigt synligt, men samtidigt överraskande, sätt. Jesu närvaro är osynlig i den bemärkelsen att han inte bokstavligen stiger in i våra hem, också om vi väldigt starkt kan uppleva att Gud kommer oss speciellt nära just i berättelsen om barnet som föds i stallet utanför Betlehem. Jesus finns så att säga mellan raderna i julglädjen, i hälsningarna vi skickar på facebook eller med julkort. Glädjen över Jesu födelse finns underförstått med i julgåvorna vi ger varandra. Till och med julens icke-religiösa traditioner med tomtar, julgran, pepparkakor, julmat och andra läckerheter berättar indirekt om en glad gemenskap som förenar oss med tidigare generationer. I den här bemärkelsen finns Jesus och glädjen över hans födelse med som en underton i det mesta vi gör under julen, också om vi inte säger det rent ut.

Men Jesus kan vara närvarande i vårt julfirande på ett mer påtagligt och samtidigt överraskande sätt. Han har ju sagt att det är honom vi möter i varje människa som behöver vår hjälp, vår tröst och vår uppmuntran. Vi kan försiktigt snegla omkring oss här i kyrkan, eller i tankarna gå igenom vem vi har i grannskapet eller i vår närmiljö. Vad betyder det att Jesus själv sitter i bänken bredvid oss, framför oss och bakom oss? Vad betyder det att Jesus bor nära oss i form av en ensam åldring, en flyktingfamilj eller en ensamförsörjande mamma?

Jag vill ingalunda ge sken av att jag själv alltid lyckas känna igen Jesus, och därmed Gud själv, i människorna i min närhet. Tvärtom är jag alltför ofta alldeles för bekväm, blyg eller oföretagsam att ta kontakt och fråga hur andra har det. Det som vi – och jag med – kanske allra mest behöver befrias från för att kunna fira en glad och god jul är vår instängdhet i oss själva, vår inkrökthet, som Luther uttryckte saken. Motsatsen till inkrökthet är att öppna sig för andra, och jag tror det är den öppenheten som utgör nyckeln till det vaga begreppet julstämning, som vi ofta talar om utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är.

Att medmänniskan genom sin blotta närvaro ber mig om hänsyn, omsorg och respekt blir kanske allra tydligast när vi ser på ett litet barn – vilket ju är lämpligt när vi på julaftonen på nytt samlas kring barnet i krubban. Ett litet barn är ju oftast så påbyltat att det enda vi ser är ansiktet och framför allt blicken. Det är fascinerande att studera barnets blick; som ännu inte kan fokusera, men ändå ser ut att dölja insikter som vi vuxna har glömt bort.
Många småbarnsföräldrar har känt igen sig i Erik Lindorms ord: ”Är det sant att jag håller ett barn på min arm, och ser mig själv i dess blick, och fjärdarna gnistra och jorden är varm och himmelen utan en prick.”

När vi vill försöka förstå vad en annan människa känner och tänker, försöker vi ofta tolka hennes eller hans blick. Det är som om blicken både avslöjar och döljer vad en människa känner innerst inne. ”Främling, vad döljer du för mig i dina mörka ögon” sjöng Carola Häggkvist i Melodifestivalen för många år sedan, som ni kanske minns.

Ansiktet berättar om vår personlighet. Ordet ”persona” betecknade ju ursprungligen den mask skådespelare höll framför ansiktet för att visa vem de föreställde eller vilken sinnesstämning de skulle representera. Visst kan vi försöka dölja våra känslor och hålla uppe en mask mot omvärlden. Ibland är det kanske till och med ett måste att hålla uppe en tuff fasad för att stå ut i en hotfull omgivning. Jag tror ändå att de flesta av oss tvärtom längtar efter att få lämna all förställning och alla försvarspositioner. Vi längtar efter att få ta av oss maskerna, all konstgjordhet, all tillkämpad effektivitet och präktighet, och få känna att vi duger som vi är – i all vår sårbarhet och ofullkomlighet.

Vi längtar efter att få visa upp vårt skyddslösa ansikte utan rädsla för att bli sårad. Det är väl därför som få saker är så kränkande som att få en örfil eller att bli spottad i ansiktet – skymfen drabbar oss så djupt. För att inte tala om hur kränkande det är att bli sexuellt trakasserad och utnyttjad, som ju är ett högst aktuellt tema i svallet efter #metoo och #dammenbrister. Att utnyttja sin maktposition med hjälp av respektlösa och hånfulla ord, attityder och handlingar handlar i dessa fall om att rikta in sig på den punkt där den andra människan är som mest sårbar.

Att öppna sig för en annan människa är därför att visa henne det största förtroende man kan tänka sig. När man gör det tar man samtidigt risken att bli utnyttjad, sviken och sårad. Jag tror det är den risken Gud tar i julnatten. Jesus visar oss Guds sanna ansikte: likt alla nyfödda barns ansikten är Guds ansikte i krubban ett sårbart ansikte, som samtidigt är fullt av framtidshopp och nya möjligheter. Gud avstår från sin makt, från våld och hämnd och straff, och kommer istället till oss som en gåva, som med sin outgrundliga blick utmanar oss: ta hand om mig, älska mig! Gud framstår i julevangeliet på en gång både som totalt och obegripligt annorlunda, och samtidigt som ytterst nära och konkret.

I Herrens välsignelse ber vi om att Gud skall vända sitt ansikte till oss och låta sitt ansikte lysa över oss. Intressant nog är det samma Guds ansikte, som människan enligt Gamla testamentet inte förmår se på utan att bländas av det eller till och med förgås. Men i Jesus visar sig Guds ansikte på ett sätt som vi kan möta utan rädsla. I julens händelser vänder Gud sitt ansikte till oss för att ge oss frid, hopp och mod. Genom julens händelser vill Gud säga oss: jag är med dig, var inte rädd.

Efter julens händelser är kommunikationen mellan Gud och människa inte längre enkelriktad. Barnet i krubban visar att Gud inte är en himmelsk despot, som vill tvinga allt och alla till underkastelse. Gud väljer kärlekens väg. Gud behöver vår hjälp, likt Jesusbarnet behövde Maria och Josef.

Det här betyder att vi inte bara kan sitta och vänta på att Gud skall agera, om vi vill ha förändring i vår värld och i våra liv. Gud ber om vår hjälp, vår gästfrihet och vår medmänsklighet. När vi ser in i en medmänniskas blick kan vi djupt där inne ana någonting av Guds uppfordrande kallelse till oss: älska mig.

Gud har lagt ned längtan efter rättvisa, jämlikhet och gemenskap i våra hjärtan. I femte Mosebok står det att Guds lag, Guds goda vilja, inte finns uppe i himlen eller bortom haven. Ofta ger vi oss inte tid att stanna upp och lyssna, men Guds vilja kan faktiskt tala till oss i vårt samvete, i vårt hjärta, i vår inlevelseförmåga och empati. Guds rike är ibland oss, sade Jesus, och till och med: Guds rike är inom er.

För att lyssna på Guds röst behöver vi Bibeln, men också på vårt hjärta och på varandra, och kanske i synnerhet på barnen och de unga. För ett par veckor sedan firade jag skolgudstjänst i Kristinestad, och då fick jag läsa upp en rad teser som högstadieelever hade skrivit. Jag tycker de fungerar som ett slags programförklaring och strategi för det liv och den värld vi skall försöka bygga tillsammans; tillsammans med varandra och tillsammans med Gud:

Ungdomarna hade skrivit:
– alla skall ha rätt till mat
– alla skall ha rätt till rent vatten
– alla skall ha rätt till ett tryggt hem
– alla skall ha rätt att gå i skola
– alla skall ha rätt till en vän
– alla skall ha samma värde oberoende av hudfärg och kön
– alla skall ha rätt till sin religion
– alla skall ha rätt att gifta sig och välja vem man vill gifta sig med
– barnarbetskraft skall förbjudas
– alla skall ha tak över huvudet
– kvinnor och män borde ha samma rättigheter
– förbjud djurplågeri och plågsamma djurförsök
– alla har rätt att vara den man är

Där det här blir verklighet, där är Guds rike på gång. Då förverkligas också orden i julens profetia: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.”